Nattzappningar

"Kemi bringar välstånd och skönhet!" Så löd en av många idiotiska och förljugna slogans i DDR, avsedd att stärka moralen och tilltron till landets industrier och de vetenskapliga landvinningar dessa byggde på. Jag tänker på det här ordspråket varje dag när jag ser mig i spegeln och försöker intala mig att min nya antidepressiva medicin gör underverk. Sanningen är att jag är lite för seg, lite för svag i kroppen och sömnig om dagarna för att jag ska kunna tycka att effekten är optimal, och jag tycker mig redan se hur den ökända viktökningen slagit till med full kraft. Å andra sidan är humöret lite jämnare. Och jag sover gott om nätterna. Min dygnsrytm är nästan normal (om man nu kan tala om en viss dygnsrytm som "normal" i dagens twentyfoursevensamhälle (tuenntifåursievven som vi säger i Skåne)).
Men det finns ju något som kallas för sjukdomsvinster. Jag vet inte om "sjukdom" är rätt ord i mitt fall, men en sak jag känner gå förlorad med den här förändringen är min vana att sitta uppe på nätterna och zappa mellan TV-kanalerna. Nattens TV-program är helt klart de bästa. På natten sänds inga familjunderhållningsprogram, ingen allsång, inget Idol. På natten sänds program för studenter och losers. Alla evighetsserier med mörka tema kommer fram på natten, i vissa fall enbart då, i andra fall som repriser. Jag har upptäckt underbara serier tack vare mitt nattzappande, framför allt Oz (som nu inte sänds längre) och Deadwood (som vad jag vet fortfarande sänds nångång mellan halvett och två natten till måndag på TV 4). Men också evighetsserier som är lite för grådaskiga för att tilltala en bred publik -- klassikern Kvinnofängelset som vi väl alla trodde skulle vara i evighet är ett toppexempel på en sådan. Intressanta filmer och thrillers sänds ibland om natten, TV3 kan överraskande slå till med kinesisk "socialrealism" eller någon annan form av "smalt" samtidsdrama framemot fyrasnåret, och om man börjar sitt zappande redan innan midnatt, vid elvasnåret kanske, har man god chans att en till två gånger i veckan kunna komma in i SVT:s eller (om man bor i Skåne) dansk TV:s pliktskyldiga "kvalitetsfilmssatsningar".
Jag gillar att zappa för att jag gillar att låta mig överraskas av vad jag kan råka stöta på. Vissa serier man överraskas av om natten är utmärkta ledsagare in i sömnen, de kanske inte alltid är så bra, men de innehåller ibland drömlikt bisarra element som passar bra för den som är omgiven av sovande och själv snart ska sova. Jag tänker främst på de stora mordutredningsmaskinerierna Law & Order samt CSI. Ofta är de ganska tråkiga, stereotypt komponerade historier med betoning antingen på vikten av bestraffning (kampen för att få någon dömd, så hårt som möjligt) eller på teknik (där har vi kemins landvinningar igen!) som gör att även det slugaste mord kan lösas genom spår minsta dammkorn blottlägger i laboratoriet. Men ibland är själva morden, själva mördarna eller själva offren sällsynt konstfullt tecknade. Jag tänker till exempel på snubben som är besatt av begäret att amputera sitt ena ben. Eller gangsterbossen vars hus innehåller ett hemligt rum, inrett som en barnkammare men med alla möbler, leksaker och babykläder i vuxenstorlek. Och framför allt på det manliga kärleksparet, mina favoriter, som injicerar utvalda kvinnliga offer med djurvirus. (Jag vet att det mänskliga begärets böjningsmönster är oändligt variationsrikt. Den eventuelle läsare som känner igen sig i det där med amputationslängtan eller lusten att leka spädbarn ska inte ta illa vid sig när jag beskriver detta som ytterst egendomligt; jag menar inte att förolämpa. Om det känns bättre så se det istället som att jag blottar min egen begränsade horisont.)
Det är inte riktigt samma sak att zappa på kvällarna som det är om nätterna. Tiden, känns det dessutom som, bör tillbringas mer förnuftigt före midnatt. Jag får nog börja med att gå efter tablån istället, eller kanske rentav stänga av teven ett tag för att skölja ut all idiotisk reklam och enerverande likriktning. Varför måste, till exempel, alla serier köra förtexter och vinjett tio minuter in i avsnittet? Och varför är musiken alltid likadan, varianter av American Beauty-scoren och/eller den busiga Desperate Housewives-staccaton? Men nå, några pärlor har jag ändå hittat meddelst kvällszappning. Första avsnittet av danska serien Föreställningar (måndagar, Ettan) var, till exempel, ytterst lovande med sin nästan bergmanska intensitet. Och så har vi Kunskapskanalen, den orättvist undanskymda...nio gånger av tio visas något se- och hörvärt på Kunskapskanalen, något man helst ska vara vaken i huvudet för att kunna ta till sig.