ingen lammstek för min del, tack

Men hur sjukt är inte det där med påskalammet på middagsbordet egentligen? O guds lamm som borttager världens synder.
Att lamm inom den kristna världen kan vara en påskmåltid är, med tanke på hela offerlammsmystiken, djupt bisarrt. Men så ser jag också överhuvudtaget något djupt oanständigt i förhärligandet av offret, syndabocken som kristenheten knäböjer inför. Är det inte dags att ta ner killen från korset nu? Det finns en underbar scen i Marianne Rosenbaums självbiografiska film Pepparmintfreden där den lilla flicka som är Marianne leker med en liten jesusfigur och försöker lösgöra den från korset för att vårda den. Prästen och tillika skolläraren i den lilla bayerska by filmen utspelar sig tittar på med viss oro. Hur ska han egentligen ställa sig till detta?
Men ja, påsken ska förstås egentligen vara en glädjens högtid. Så mycket har jag förstått, särskilt efter samtal med min amerikanska väninna som vuxit upp i en mormonfamilj. Jag, som hade en slags barnatro men sedan lämnade kyrkan och trots återkommande grubblerier under en depressiv period aldrig lyckats uppbringa någon verklig tro i mitt hjärta, tänkte länge på långfredagen och därmed korsfästelsen som hela grejen med påsken liksom. Det där med återuppståndelsen, det är ju bara ett litet bihang, något man klistrat in efter den långa passionsberättelsen för att göra det hela aptitligt, så har jag betraktat det hela. Man må ursäkta denna tolkning -- trots allt är det ju korset som är själva symbolen för kristendomen och den uppspikade Jesus som utgör blickfånget i de allra flesta kyrkor, inte den glatt omkringspankulerande, till livet återuppväckte Jesus.
Och let's face it, det är helt enkelt mycket lättare att tro på korsfästelsen än på återuppståndelsen. Att en mobb med glädje utsätter en medmänniska för det martyrium det innebär att uppspikas på ett kors för att lämnas åt döden, och detta efter att ha blivit hånad och torterad, javisst, sånt har hänt, det vet vi ju (vad händer förresten på Guantanamobasen idag)? Men att återkomma från döden på det där sättet, nej, ursäkta mig men det kräver en alldeles särskild övertygelse för att tro på det. I believe in the crucifixion but not in the resurrection. Det är bara det att för mig är "offret" meningslöst och borde inte ha skett.
Är jag taskig mot kristna nu, mobbar jag de troende på det sätt som Bitte Assarmo beklagade sig över i en debattartikel i SvD nyligen? Deltar jag i en "hatkampanj mot kristna högtider" (ja, hon menar på fullt allvar att det bedrivs sådana kampanjer här i landet, med media och opportunistiska politiker i främsta ledet)? Nej naturligtvis inte. Jag yttrar bara en åsikt, eller rättare sagt inte en ens en åsikt utan en viss vag obehagskänsla. Inför ett fenomen jag konfronterats med gång på gång såsom uppvuxen i ett till största delen sekulariserat men ändock kristet dominerat Sverige. Jag är döpt och konfirmerad. Mina föräldrar är dock inte troende och jag har aldrig tvingats in i någon kyrklighet av något slag whatsoever. Men det fanns under mina första skolår ett ämne som hette "kristendom". Kyrkan är för mig som för så många andra svenskar den plats där jag flera gånger tagit förväl av döda, där släktingar döpt sina barn. De helgdagar vi har följer i stort sett kristna traditioner. Kort sagt: vi lever i ett samhälle där kristendomen är den dominerande religionen och ett på flera sätt tydligt inslag i samhället. Ända tills helt nyligen hade vi en statskyrka. I det perspektivet kan det inte gärna sägas vara annat än fånigt att framställa sig som förföljd i egenskap av att vara kristen. Jag undrar om inte Assarmos reaktion, liksom det faktum att hon otroligt nog fått en del gensvar inom bloggosfären, har att göra med en maktlöshetskänsla inför att den kristendomens särställning och kulturella överhöghet många kommit att ta för given nu inte längre är lika självklar?
Nej, jag ogillar inte kristna människor, undantaget en och annan fundamentalist. Ibland kan jag känna en viss avundsjuka på den där förmågan att tro. Det finns åtminstone ett samfund som fascinerar och lockar mig, trots att det förblir utom räckhåll, och det är kväkarna -- de tycks vara så odogmatiska och människovänliga ett samfund överhuvudtaget kan bli. Under de senaste tio-femton åren har det hänt att jag saknat gamla tiders långfredagars allvar och tristess. Att alla dagar är ungefär likadana numera, och att det alltid går att konsumera, är inte precis något som skänker tillvaron någon djupare mening. Men vilken typ av mening hade jag egentligen velat ha? Kristi blod för mig utgjutet vill jag helst slippa. Jag deltar inte i en kannibalistisk rit där intagandet av en marterad kropp ska skänka salighet.