yta och innehåll

Jag vill fortsätta diskutera Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister ytterligare något. Det är en väldigt rik bok med många uppslag. Analysen av pornografi och olika former av sexarbete som företeelser med positiva sidor är konsekvent men görs med många inpass, kortare reflektioner och hänvisningar till idéer som i sig själva är värda att närmare undersöka eller fundera vidare på. Därför är det synd att mottagandet av boken i så stor utsträckning inskränkt sig till en ofruktbar debatt som gått i spinn. Att Östergren faktiskt trots sin kritiska hållning fortfarande utgår från en feministisk position, kanske till och med radikalfeministisk då hon hellre diskuterar socialt än biokemiskt kön, är dessutom något som tyvärr kommer i skymundan ibland. Boken förtjänar ett bättre öde än att bli tagen som gisslan i ställningskampen "för eller emot sexköpslagen" -- den är ett viktigt bidrag till svensk könspolitisk litteratur, modigare och (ja jag tycker faktiskt det) mer tankeväckande än Nina Björks Under det rosa täcket.
Genomgående i boken är författarens uppgörelse med en tidigare föreställningsvärld. Från att ha rört sig inom kretsar av kvinnorörelsen där en genomnegativ inställning till pornografi och prostitution inte fick ifrågasättas, och från att fullt ut ha accepterat "läran" om dessa företeelsers fördärvlighet, har Östergren blivit till en fullfjädrad kättare som funnit att knappast någon av de gamla dogmerna håller för granskning. Kanske bidrar styrkan i förkastelsen av "det gamla" till att blockera vissa läsares förmåga att ta till sig boken. Det som tidigare varit vitt har blivit svart, och tvärtom. Men det är också Östergrens fullständiga outsiderposition gentemot ett hävdvunnet feministiskt "etablissemang" som gör henne fri i tanken och anden. Den erfarenhet av att förkastas, en erfarenhet som i viss mån beskrivs i boken, hon erhållit under sin "omvändelse" kan ha skapat en känsla av samhörighet med de kvinnor vars berättelser utgör bokens hjärta -- kvinnor som upplever sig förkastade av både kvinnorörelsen och majoritetssamhället. Bristen på "kritisk hållning" (vad en sådan nu egentligen skulle innebära) gentemot de medverkande sexsäljarna har beklagats från vissa håll, men jag vill mena att det finns en stark poäng och en moralisk styrka i valet att inte sätta sig över, inte ifrågasätta, utan låta erfarenheter och synpunkter som under så lång tid inte bekräftats och beaktats äntligen få göra sig gällande.
Däremot tycker jag att den del av boken som handlar om pornografi litegrann lider under "omvändelsesyndromet" på sina ställen. I sin vilja att visa hur porrfilm till innehållet kan gå emot inlärda förväntningar och till och med vara subversiv utifrån ett könsperspektiv gör Östergren det lite väl lätt för sig. Så här lyder ett stycke ur texten (s. 134f):

I en film där man på baksidestexten utlovades att en liten Lolita skulle bli tagen av en busslast män, visades något helt annat. Förvisso skulle tjejen föreställa ung (dock inte barn) men inte var hon en vän liten varelse. I stället var det hon som tog initiativ till gruppsex med ett gäng lama karlar som inte verkade veta vad de skulle göra av sig själva.
Samma sak skedde på ”svensexan” där en strippa enligt baksidestexten lovades få en rejäl påsättning. I själva verket var det strippan som fick hjälpa de unga och tafatta männen att komma igång. Baksidestexten på en annan film utlovade vilda orgier i en matvaruaffär. Flera män skulle sätta på en hjälplös stackars kvinna. Så var inte fallet. I stället var det en målmedveten och kåt ung dam som stegade in i butiken och frågade sin väninna kassörskan om hon trodde att det fanns några villiga karlar i butiken. Det trodde väninnan, så kvinnan tog helt sonika kontakt med männen i butikskorridorerna.

Problemet här är att det inte följer någon diskussion om eller problematisering av själva ytan -- den bild av sig själv som pornografin här projicerar. Baksidestexterna, det dessa filmer "utlovar", måste det inte ses som en del av pornografin likaväl som innehållet? Om det är så att ett subversivt innehåll bara kan utspela sig under en sexistisk yta ter sig den motvilja många kvinnor känner inför pornografi som ganska befogad, rationell. Det kanske är för mycket att begära att Östergren i sin bok skulle föra ett ingående resonemang om pornografins spelregler, om relationen mellan dess yta -- de förutsättningar den målar upp -- och vad som finns därunder. Hennes syfte är ju nu helt enkelt att komplicera en enkel, helsvart bild. Men det finns en spricka här som hon i sin entusiasm över det subversiva innehållet förbigår. Den sprickan kanske i sin tur skulle kräva en helt egen studie.