Vi tycks ha fått hjärnfeber.Innan har vi haft sånt som blod- och jordförgiftning, livmodershysteri, eugenetisk röta och skallfrenesi.
Nu är det till kartläggningen av hjärnan vi sätter vår lit för att få lite vägledning om vilka vi är och hur vi bör leva.
Det vill säga: för många har allt stått klart redan tidigare och den nya fokuseringen på "kvinnlig hjärna" vs "manlig hjärna" (egentligen borde vi tala om två olika typer av hjärnor menades det i något program i Kunskapskanalen) är bara en ytterligare fixering av tingens ordning. De borde dock fundera ett varv till. För som Susanna Hakelius Popova så elegant påpekar i sin senaste gästkrönika på Göteborgspostens ledarsida innebär faktiskt det här nya bekönandet av hjärnvindlingarna en viss frikoppling av det cerebrala könet från den övriga kroppens. "Vi kan aldrig vara säkra på att en manlig kropp också bär omkring på en manlig hjärna, vilket troligen bäraren av hjärnan inte heller kan vara."
"Vi gör oss olyckliga!" brukar en manlig vän till mig säga om vad jag antar att han uppfattar som det genusmedvetna samhällets försök att slå sönder det där magiska som innebär att män är män och kvinnor underlägsna. Ja, jag raljerar nu men kan inte låta bli när jag tänker på hur den här rolige och trevlige mannen plötsligt kan vara oerhört förolämpande när han på ett nedsättande vis talar om kvinnor inom film eller inom idrott samtidigt som han alltid intygar att detta med könens primat inte är någon värdering -- "vi är olika men lika mycket värda", visst, det är ju vad som gäller. Jag kan föreställa mig min väns ansiktsuttryck om det med hjälp av en mirakelscanning skulle visa sig att hans egen hjärna efter biologistiska linjer egentligen bäst skulle matcha en kropp som Britney Spears.
Vilken slutmening! Och slutledning.
SvaraRaderaFast man kan ju, trots historiens pinsamheter, acceptera att män och kvinnor generellt sett skiljer sig åt, och att det till stor del beror på hjärnans utformning, utan att lägga värderingar i det. Eller rättare sagt, man borde kunna. Jag skulle så gärna vilja se en syntes av de i mitt tycke extrema inställningarna att man antingen måste grunda ett samhälle på vad biologin dikterar eller att man måste åsidosätta biologin helt och hållet. För övrigt är väl miljö lika determinerande som arv, så den fria viljan kan man ju glömma oavsett vilket som gäller. ;)
SvaraRaderaBra blogg förresten. Jag gillar att läsa det du skriver, även när jag inte håller med (vilket inte händer alltför ofta).
SvaraRaderaTack för det!
SvaraRaderaTja, i vissa fall får vi väl böja oss efter naturens diktat -- när det gäller miljöpolitik alltså... I såna frågor som gäller den egna identiteten & hur man vill leva kan man väl få bestämma själv? -- även om det kanske bara är som man tror att man bestämmer själv :-).
Jag tycker absolut att man ska få bestämma själv. Frågan är bara vad det innebär i praktiken. Inom politiken verkar man ju inte riktigt kunna enas om vad begrepp som frihet och rättvisa betyder, eller hur?
SvaraRaderaMiljön är överskattad! What has it done for me lately? ;P
Annica Dahlström:
SvaraRadera"Glöm inte att vi har en hjärna som formats under miljontals år av evolutionära tryck, där omhändertagandet av avkomman spelat den mest avgörande rollen. Det är därför vi i dag fortfarande har två typer av beteenden och två typer av hjärnor, som genererar dessa beteenden. Därför lever vi i dag!"
Varför just två typer? Blumenbach skulle ha satt siffran till fem, för att bara nämna en person man kommer att tänka på...
Alexander: frågan är vad det innebär i praktiken, ja precis.
SvaraRaderaFör till största delen handlar ju detta om mellanmänskliga attityder & sånt som man inte kan lagstifta fram. Samtidigt kan inte politiken hållas helt utanför det hela heller. Föräldrapenningen, äktenskapslagstiftning, rätten att kunna godkännas som adoptivförälder på basis av ens kärleksförmåga och möjligheter att ge ett barn trygghet oavsett om man är en homosexuell transa från Göteborg eller en rejäl, gift bondmora från Gränna. Allt sånt som har med lika individuella rättigheter oavsett sexuell och könsmässig identitet att göra kommer väl in här I guess.
Men det är svårt förstås. Kommer att tänka på polygama mormorner t ex. Vad gör man med dem? Har en man som betraktar sig som en pascha med behov av minst tre fruar, och tre kvinnor som ser sig som den här mannens lyckliga ägodelar (eller vad det nu kan handla om) rätt att ingå gruppäktenskap? Helst inte, skulle jag vilja säga. Men var går gränserna liksom? Nånstans finns det ju sådana förstås.
Miljön är bra att ha men den är bäst på TV, det har jag alltid tyckt.
Jimpan: fem typer låter definitivt roligare än två.
Fast kanske inte av den sorten som Blumenbach och hans efterföljare tänkte sig.
SvaraRaderaNä just det i synnerhet efterföljarna då alltså.
SvaraRaderaJag trodde i ett förvirrat övonblick att Blumenbach kunde vara nån slags modern queerteoretiker med fem olika slags kön i bakfickan...:)
Jag förstod nästan det. ;-)
SvaraRaderaUlf Wideström, som skrivit lite på Vägval Vänsters hemsida tidigare, hävdar att det finns 512 kön...
Wow!
SvaraRaderaDu är så klok, Charlotte. Om du är vacker också vill jag gifta mig med dig. ;) (Jag skojar, men är inte ironisk. Sug på den du. Nej, vänta, vad skriver jag...)
SvaraRaderaNu tycker jag att vi alla tar varandras händer och sjunger "we shall overcome" som en manifestation för de 512 könens rättigheter...
Jag är skitsnygg men jag är tyvärr redan gift Alexander...:-)
SvaraRadera