Eftersom det är "Alla hjärtans dag" idag kan det vara lämpligt att spinna vidare på torsktemat utifrån ett allmänt dejtnings- och köttmarknadsperspektiv. Det finns kärlek och romantik här i världen, ja det gör det, tack och lov. Men det finns också en hänsynslös raggningsverksamhet därute, en systematisk exploatering av framför allt kvinnor vars hjärtan målmedvetet krossas av män som under falska förespeglingar lockar dem att ha sex utan ersättning. Män som dessa är sannerligen föraktliga i förhållande till en hederlig vardagstorsk. Det lär till och med finnas internationella nätverk som skolar in unga män i denna kvinnoföraktande syssla.Jag är ironisk men menar också allvar. Efter min förra postning om Torsken, det gåtfulla djuret, skrev Isabella ett inlägg med titeln "Har jag kunder eller hemska könsköpare" på sin blogg. Och bland annat påpekar hon där att "om en man anlitar våra tjänster kan han betraktas som en svag man av andra män och kvinnor. Jaha så du måste köpa sex!" Jag tycker det är ett viktigt påpekande. Det finns nog inte bara en enda enhetlig manlighetskonstruktion, det finns nog en hel del olika parametrar, variablar & förhållningssätt & allt det där. Men uppenbarligen är raggningsförmåga någonting som gör att en karl kan uppfattas som extra karlakarlig på sina håll. Eller ska jag använda ordet "grabb" istället kanske? För nog är det väl en kotlettkammad sprätt i tjugofemårsåldern som idag bäst förkroppsligar Jägaren på singelsavannen. Och ja, att "behöva betala" för något som han kan få gratis utan att kärlek behöver involveras, det ter sig förstås enbart löjeväckande för den här snubben.
Jag minns att ett gäng arga unga kvinnor här i Malmö någon gång under nittiotalet var inne på att fotografera torskar för att hänga ut bilderna på stan. När jag tänker på den känslomässiga exploatering av kvinnor som helt ostraffat, ja till och med i viss mån påhejat, äger rum helt öppet omkring oss undrar jag hur de kunde vara så säkra på att verkligen fånga de värsta mansdjuren med sin aktion. Nej, jag vill inte gullifiera torsken -- jag inbillar mig inget annat än att tillvaron för gatuprostituerade är mycket besvärlig, ofta full av förakt kommande från både Onda torskar och Onda icke-torskar (minns en artikel där en kvinna beskrev detta förakt, okända människor, även andra kvinnor, kunde spotta på henne helt öppet). Men jag undrar, liksom Isabella och Louise, varför sexhandeln så konsekvent får bära hundhuvudet för allt förtryck & all skit inte minst kvinnor utsätts för i denna vår tillvaro? Petra Östergren framför i sin omtalade men egentligen inte särskilt omdiskuterade bok tesen att utomstående kvinnor tenderar projicera in sina egna upplevelser av förtryck och sexism i deras föreställningar om den värld prostituerade, porraktriser och strippor rör sig i; en värld de egentligen inte känner närmare till. Jag tror det ligger mycket i det. Och därmed gör vi det så enkelt, bara alltför enkelt, för oss.
intressant postning. jag har också uppmärksammat fenomenet med "raggnings-mästar-skolorna", som jag nog tror att man måste beteckna som någonting nytt. om det är så, varför dyker det upp nu kan man fråga sig? är det för att samhället "singlifierats" eller är det för att män (fortfarande) har problem med sin mansroll och behöver institutionalisera den? det senare är i och för sig inget nytt (läs: mansläger m.m.).
SvaraRaderaannars tycker jag att du har ganska rätt i din analys, utifrån mitt perspektiv, men många skulle säkert inte hålla med dig (eller mig).
"kotlettkammad"? :-)
SvaraRaderaDet här var tankeväckande, verkligen. Jag associerar till "myten om våldtäkt/kvinnomisshandel i en park av en okänd man" (när de allra flesta sådana brott begås i hemmet av en nära bekant), när du skriver om hur sexköparen skuldbeläggs för att fokus inte ska hamna på "den konventionella köttmarknaden".
Här är ett område där vi verkligen kan enas i synen på prostitution. (Det finns ju områden där vi inte har samsyn.)
Om man undviker polariseringen och skuldfrågan så skulle man med andra ord kunna säga att mannens sexuella drift egentligen bara tar sig en rad olika uttryck. Var hamnar man då i moralfrågan? Var går gränsen för sexuellt förtryck?
SvaraRaderaMr Brown: på nåt sätt känns det extra kul at ha just er vid min sida i denna fråga.
SvaraRaderaJa man kan ju fråga sig vad The Game säger om vår tid, varför nu & det där. Mina tankar går till filmen Farligt begär med Malkovich som suveränt otäck kvinnoexploatör - den där överklass1700-talsmiljön, den allmänna cynismen, ytfixeringen - det känns nästan som idag! Det handlar kanske om en slags "manlighetsyttring" som går hand i hand med mobb-tv, den globala marknadens allt halare golv & sånt. Kontrollera & utnyttja kvinnor när allt annat blir ohanterligt typ.
Men inte fan vet jag egentligen. Bra fråga dock.
Jimpan: good point.
SvaraRaderaDet är trevligt att enas men det är väl tur att vi inte är ense om allt jämt? Jag menar, hur trist hade inte det varit?
Mr Brown: såg nu din kommentar nr 2.
SvaraRaderaFrågan är ju om detta handlar om drift i sig...om man kan separera fysisk drift från allt det där socialpsykologiska som kommer in & styr...Det var kanske så du menade också iofs?
Problemet hänger nog som vanligt ihop med kvinnors trängre sexuella spelrum också. Hade det funnits en större jämbördighet hade det också kunnat finnas en rakare kommunikation därute på "marknaden".
För mig tycks det klart att det är omoraliskt att gå in för att "lägga ner brudar" utan något genuint intresse för dem som personer osv. Det är ju totalt förtingligande. Medan jag inte kan se det som omoraliskt att betala för en sexuell tjänst givet att man i övrigt är respektfull och accepterar de regler den som tillandahåller tjänsten har satt upp. Då finns det en klarhet och en slags jämbördighet i relationen. Men detta är också idealfallet förstås, och det förutsätter naturligtvis att den som tillhandahåller tjänsten inte exploateras av tredje part.
Omvandlingen från kontaktsökande och attraktion till "köpare/säljare"-förhållande är läskigt, för att inte säga irriterande.
SvaraRaderaRaggningsmetod verkar påverka synsätt, ju mer av-personifiering som är inblandad, desto fånigare verkar folk bete sig (ett generellt fenomen som också Milgram beskriver tämligen övertygande).
Här lite om vad jag hittade när jag nosade på nätdejting med hjälp av en handfull olika nick för ett tag sen. Hela artikeln.
Människan är patetisk. Bland annat.
SvaraRaderaJag har i grunden en rätt positiv syn på det där med internet som kontaktsökarmöjlighet, inte minst sen en charmfullt nördig bekant till mig efter åratal av ensamhet träffade ett fruntimmer på den vägen, förälskade sig & till slut t o m gifte sig.
Men det du beskriver ter sig för mig som ytterligare ett bevis på att vi lever i ett flammande inferno (there's your proof right there)...
Hm, vem vet det kanske var min bekants stabila årsinkomst som lockade den blivande frun egentligen.
Bäst att inte gräva för djupt i det där.
"Frågan är ju om detta handlar om drift i sig...om man kan separera fysisk drift från allt det där socialpsykologiska som kommer in & styr..."
SvaraRaderanej, jag menade hela det socialpsykiska paketet också
"Hade det funnits en större jämbördighet hade det också kunnat finnas en rakare kommunikation därute på "marknaden". "
här tror jag att du har pudelns kärna. kan det vara så att män faktiskt upplever att det är så att situationen är jämbördigare? att man förutsätter att de kvinnor man raggar upp fungerar på samma sätt som en själv? är det dessutom en generalisering att tro att kvinnan skulle vara mer känslomässigt engagerad? hela det här paketet är så otroligt mytindränkt så att det är svårt att säga vad som är vad.
Annars skulle jag nog påstå att den manliga kulturen kring det här har blivit mycket tuffare på de senaste fem-tio åren.
Aha, jag väntade på den kommentaren och där kom den: "är det dessutom en generalisering att tro att kvinnan skulle vara mer känslomässigt engagerad?" Det är det såklart. Och jag tror du har en poäng med att det kan vara så att män upplever situationen som jämbördigare; som ett spel båda i grunden genomskådar.
SvaraRaderaDet är möjligt att unga kvinnor av idag är mer förhärdade än när jag var ute på "marknaden" för ca 15 år sedan - jag har faktiskt ett intryck av att man som tjej dessutom kan vara lite mer öppen med att enbart ha sexuella avsikter ibland, men det kan ju vara önsketänkande förstås. Intressant nog anger eskorten Isabella i en kommentar till den bloggpost jag länkar till i min text att hon kände sig utnyttjad på dejtingmarknaden & att detta var en av anledningarna till att hon började sälja sex. Jag kan känna igen mig i det, ett kort tag hade jag själv tankar åt det hållet. Undrar hur vanligt det är? För mig antyder förstås hennes kommentar att inte mycket förändrats trots allt - det finns en brist på ärlighet nu som då, och det är farligt att förutsätta ett samförstånd under leken. Om mannen för in romantik och personligt intresse som en del av spelet (det kan säkert vara omvänt, men detta är liksom standardsituationen trots allt) så finns alltid risken att kvinnan BLIR känslomässigt engagerad, på falska premisser. Det är farligt att på det där sättet tala till människors djupt liggande känslomässiga behov - sen är det kanske inte säkert att kvinnor är mer kärlekskranka i grunden egentligen. Men deras kärleksimpulser kanske utsätts för kraftigare retningar s a s?
Avslutningsvis en tragikomisk historia ur det levande livet:
Min väninna var ute & drack, träffade en snubbe & de ansåg sig snabbt vara själskamrater. De hade verkligen hittat varandra, de skulle gifta sig och aldrig avvika från varandras sidor. Glatt örlade de omkring på ett gäng krogar och firade varandra. Sen var det dags att gå hem, han följde med henne & ville ha sex. "Det kan vi vänta med", tyckte hon som var trött & ville sova. "Vi behöver inte göra det just nu", sa hon. "Men tänk om vi aldrig träffas igen?" svarade han då.
Människan är kanonpatetisk, charlotte. Om detta kan vi i sanning vara överens. Men om jag nu skall ta mannens parti (annars blir det ju inte mycket till diskussion) så skulle man ju kunna påstå att det finns en slags motrörelse till det här hårda sättet att se på raggning. kort sagt: många män omhuldar det romantiska till patetikens yttersta gräns. det bara att sätta på valfri the smiths-skiva för att ta del av den ytterkanten. det märkliga är att det tenderar att gå över styr åt helt andra hållet.
SvaraRaderaInternet är nog finfint som kommunikation, trubbel verkar börja när man släpper hyfs och fason bara för att man inte kan få på nyllet omedelbart efter en förlupen oartighet. ;-)
SvaraRaderaTror hannar kan göra sig skyldiga till lite sånt också, för att lansera "terror-balans-teorin". Om någon antar att dom ska få däng så tvekar dom mer med provokationerna. T om fyllot i historien ovan reflekterade ju i a fall över en hop-fantiserad framtid. ;-)
Vem jag? Cynisk?
Herr Brown: ja det kanske är en massa undertryckta känslor som kommer fram i "godkända" sammanhang, vad vet jag... Jag gillar faktiskt "det romantiska till patetikens yttersta gräns", gamla Scott Walker t ex. Det kanske är lättare för män att på nåt matadormässigt sätt vara patetiska med äran i behåll rentav? Men nu känner jag att jag börjar spåra ur i generaliserande. Den här postningen blev ju nästan könskrigsmässig förresten, det var egentligen inte meningen!
SvaraRaderaJacob: så sant så sant och det är tyvärr inte bara hannar som okontrollerat ger utlopp för saker & ting på nätet. Ärligt talat har jag själv spårat ur i elektronisk ohyfs några gånger för att det är så lätt. Till min stora skam. Fast jag hoppas innerligt att jag skulle klara Milgramtestet någotsånär med äran i behåll...men vem vet. Ärligt talat, jag tycker så otroligt synd om de personer som gjort det här testet och "misslyckats". Hur kan de leva med sig själva?
Tror nog det kommer att utvecklas en starkare internetkonvenans så småningom, det håller inte i längden att ha det här nästan laglösa landet.People can get hurt!