mina drömmars cinematek

På tisdag inleds Cinematekets höstsäsong. I Malmö har programmet under det senaste året eller så varit helt enkelt urtrist, man har kört på med de gamla vanliga auteur-serierna, d v s man har varit fast i att om och om igen gå igenom en liten grupp kanoniserade manliga regissörers verk. Typ Pasolini-, Bresson-, Antonioni-, Kurosawa-, Godard-, Hitchcock-, Visconti-, Renoir-, Fassbinder- och Kubrickretrospektiv. Nej, det är inget fel på dem i sig, men genom att tjata om dem så förbannat ger man ett intryck av att filmhistorien kan reduceras till den här gubbuppsättningen. Därför är det så kul att man nu ska köra en Ida Lupino-serie. Inte bara för att hon är en föga känd kvinnlig regissör utan också för att hon hör till Hollywoods b-landskap, det mest spännande. Dessutom ges det sällan visade filmer av Diane Kurys och Károly Makk. Och Jean Genets underbara kortfilmspoesiporr Un chant d'amour. Till råga på allt slipper vi "Författare väljer film"-temat (vilket mest haft funktionen av att "se här, film kan vara konst minsann, här några filmer som godkänts av Författare!"), i stället får vi det lite roligare "Musiker väljer film". Men även om allt det här inte är fy skam slipper man ändå inte ifrån det förutsägbara auteurköret. Hela fyra sådana serier: Bresson, Sjöman, Widerberg, Chabrol.... Okej, Vilgot Sjöman är det inte så mycket att säga om, karlen dog nyligen, men Bresson IGEN?
Hade jag varit enväldig härskare över Cinemateket (vilken våt dröm förresten) hade jag det första jag gjort letat fram en kopia av George Kuchars Hold Me While I'm Naked (USA, 1966), världshistoriens mest underbara titel. Sen hade det blivit serier med fransk impressionism, Marta Mészáres, Tex Avery och Miklos Jancso. Jag hade slutat med den där grejen att köra serier på temat romantiska/sexiga skådespelerskeikoner (Jean Seberg sist, Anna Karina nu - vad de har gemensamt är Jean-Luc Godard) eller möjligen balanserat dem med lite kalaskillar som Helmut Berger, Joe Dallesandro eller Johnny Depp (we love him).