När jag hade en hund kunde
jag luta huvudet mot hennes och försöka känna att vi hade en sorts
ordlös kontakt. Hon brukade ganska snabbt dra sig undan och besvärat
(ja jag upplevde det alltså som att hon var besvärad) tassa iväg
till någon annan del av lägenheten. Hon var en oåtkomlig,
hemlighetsfull men ändå så tillgänglig varelse för mig och jag
älskade henne frustrerat. Det går lättare med katten Sonya som bor
hos mig nu. Hon är social och på något sätt mänsklig
i sitt beteende på ett helt annat sätt än vad den vackra,
högdragna och nu dessvärre avlidna vinthunden var. Eller är det i
stället jag som är mer kattlik än vinthundslik -- är det därför
jag tycker mig lättare kunna kommunicera med Sonya?
I Diskis djupt personliga
essäbok om vår relation till djur är just detta med det
oöverskridbara avståndet, som samsas med en intim närhet och ett
beroende, fundamentalt. Och jag kan alltså ganska så precist förstå
vad författarinnan menar när hon skriver att: "Det
stora svarta hålet i vår förståelse av de djur vi delar planeten
med är ett lika stort och fängslande mysterium som universum, och
det är olidligt, inte enbart därför att vi inte kan tala med
djuren utan också därför att det påminner oss om att vi inte i
grunden kan lära känna ett annat medvetande, inte ens hos andra av
vår egen art". Det hopplösa
oöverbryggbara avståndet till djuren löper som en röd tråd genom
boken, men också det motsägelsefulla och ofta grymma i de
relationer vi har till dem. Diski går från barndomens leksaks- och
fantasidjur via vår kartläggning av världens olika arter, våra
relationer till våra husdjur, de rädslor och fobier vi kan ha för
vissa djur, djuren som föda, som substitut för frånvarande
människor, hjälpare och ledsagare -- fram till frågan om
djurförsök och vårt betvingande av de djur som tryggt kan
betvingas.
Bäst är författarinnan
när hon utgår från sina egna, personliga relationer till djur.
Personlig är visserligen Diski hela tiden, men när hon övergår
från att diskutera sin katt och sina egna erfarenheter (för att
återknyta detta till något allmängiltigt) till att resonera om
moraliska spörsmål som den om vårt ätande av djur blir detta
snarast till en nackdel. Då blir hon alltför pratig och ofokuserad
för att verkligen föra en fruktbar diskussion. Hennes inställning
är dessutom nästan genomgående kluven, vilket i och för sig är
lätt att sympatisera med men också kan gå läsaren lite på
nerverna.
Att alla med egna djur lär
ha stor behållning av denna bok står klart. Men de som inte tror
sig ha någon särskild relation till andra arter kan under läsningen
av Allt jag inte vet om djur
komma att upptäcka hur fel de hade. Ett påstående som
författarinnan gör vill jag dock med bestämdhet avvisa, nämligen
det att katter bara skulle kunna ha ett enda oföränderligt (och
outgrundligt) ansiktsuttryck. Det är ett påstående som är så
befängt att Diski själv inte heller riktigt kan hålla fast vid det
-- i slutkapitlet beskriver hon sin katt som stundom "drömmande"
eller "inåtvänd". Och jag vet ju att min katt Sonya när
hon är sur på mig kan ha en sådan min av förtrytelse att hon
skulle kunna demonstrera denna typ av ansiktsuttryck bättre än de
flesta mänskliga skådespelare.