Det är lite för mycket. Följetongen Reepalu. En obehaglig recension av Ingmar Karlssons bok Bruden är vacker men har redan en man. Åsa Linderborgs fortsatta lögner i Aftonbladet. Den högt respekterade freds- och konfliktforskaren som nu visar upp en ovanligt rå antisemitism. Och så den usla dikten av Grass. Vad gäller den sistnämnda och diskussionen omkring den så kan man notera att flera kulturskribenter uppvisar en påfallande ointresse för texttolkning i just detta fall. Den indignerade kören med sitt "Man kan inte kritisera Israel utan att bli kallad antisemit!" beklagar att den sakfråga Grass ville kommentera, vapenskramlet mellan Israel och Iran, kommit i skymundan. Till dem skulle jag vilja säga: men sätt i gång och diskutera den frågan då! Ni är skribenter med spalter till ert förfogande. Gunnar Bergdahl har en hel kultursida. Ingenting hindrar honom från att fylla den med texter om den hotade freden. Eller är det i själva verket mer engagerande att stämma upp i den ovan nämnda kören?
Och så, ändå, den senaste förvecklingen i fallet Reepalu, Malmös alldeles egna lilla despot. Han har ju fått påhälsning av ett särskilt sändebud från USA. Jag vet inte om jag tycker det var så lyckat. Det lär späda på den antisemitiska föreställningen om Ilmar som en korsfäst Israelkritiker (för tankegången brukar vara att judar styr USA som i sin tur styrs av den store juden Israel). Kanske är det inte så fruktbart att försöka tänka i strategiska termer av vad som eventuellt skulle kunna gå hem i de stugor där antisemitismen redan bor. Men jag har redan erfarit att en person i min närhet, som ogillat Reepalus agerande och uttalanden tidigare, svängt och börjat försvara honom efter att, som han tyckte, ha sett USA agera världspolis ännu en gång. Och jag misstänker att detta utlöser många reflexartade reaktioner på temat amerikansk övermakt.
Reepalus egen respons är, hur som helst, nästan bara komisk vid det här laget. Ännu en gång känner han sig sviken och missförstådd. Vilket kors han bär!
Många tolkar hans envetet antisemitiska uttalanden som en flört med Malmös muslimska befolkning. Jag tror faktiskt inte det är så. Hans anti-israeliska hållning verkar fullt genuin och affektfylld och att den spiller över på judar som kollektiv må han vara omedveten om själv men framstår som väldigt tydligt för oss andra. Jag tycker också att han verkat vara genuint omedveten om de problem med antisemitism som finns, och det går inte ihop med att kyligt kalkylerande spela på antisemitiska strängar. Ilmar är så uppenbart okunnig om hur antisemitism gestaltar sig i dag och vem som står för den (att det inte ska betraktas som ett specifikt muslimskt problem är han, menar jag, för övrigt själv ett exempel på) att en sådan beräkning från hans sida verkar utesluten. Jag tror att föreställningen om en sådan beräkning hänger samman med en slags naiv föreställning om att han själv helt enkelt inte skulle kunna vara antisemit (som här). "Inte kan väl en högt uppsatt sossepolitiker som är vid sina sinnens fulla bruk vara det?" kanske den underliggande tanken är. Många har över huvud taget svårt att tänka sig att det kan finnas antisemitism mitt i den svenska majoritetsnormaliteten. Men antisemiterna finns mitt ibland oss. De är inte överväldigande många men de finns och till och med grannen som verkar så trevlig och varken är muslim eller vansinnig kan vara en av dem.
Vad gäller frågan om var Ilmar har sitt stöd så gavs en intressant bild av det i ett reportage i P1 nyligen. Bilden var långt i från statistiskt säkerställd men enligt den är vår ledare i alla fall mer populär i nybyggda rikemansområdet Västra hamnen än i fattiga Almgården. Detta kan tyckas inte vara riktigt som det borde vara i fråga om en sossepolitruk, men egentligen är det ganska logiskt. Ilmar får mycket beröm för alla de satsningar på staden som gjorts under hans styre, men jag tror faktiskt de hänger ihop med de sociala problem som vi nu på ett helsjukt sätt och ur en särskild aspekt får se skildrade i tv-serien Malmöpolisen. Vad jag menar är helt enkelt att inga satsningar gjorts på redan fattiga och så kallade problemområden, och dessa har, förutom ett visst medieintresse vad gäller Rosengård, fått stå i skuggan medan Malmö har satts på kartan. Vissa av satsningarna kommer förvisso indirekt hela staden till del, men inte alla, och i första hand har samtliga riktat sig mot stadens över- och mellanskikt. Eller nej förresten, i första hand har de riktat sig till välbärgade människor utanför Malmö som man vill/velat ska flytta hit i stället för den trista, fattiga och jobbiga massa som faktiskt bor/bodde här (eller som kommer hit tack vare den ebo-lagstiftning Reepalu vill få bort). Not: Bo01/Västra hamnen/Turning Torso.
Men nu vandrade jag bort från ämnet och detta borde väl egentligen ha tagits upp i ett separat inlägg.
måndag, april 30, 2012
måndag, april 23, 2012
Den platta världen
Tänk om Lena Adelsohn-Liljeroth aldrig hade skurit i den där tårtan. Då hade det blivit platt intet av Makode Lindes konstverk. Konstnärens plågade skrin, som tvivelsutan var en oundgänglig del av det enligt min mening mycket lyckade konstverket, uppgavs ju först när någon skar i tårtan.
Reaktionerna på konstverket är förvånande. De flesta debattörer som kräver ministerns avgång tycks bara kunna se i en dimension -- för dem är en stereotyp en stereotyp en stereotyp, det finns inte någon ytterligare nivå på vilken man kan använda en stereotyp på ett medvetet sätt och tvinga fram reflektioner över den. Att Makode Linde är svart är förvisso verkligen ingen garanti för att konstverket måste vara antirasistiskt, som många av dess försvarare å andra sidan tycks mena. Man får se på verket i sig, och att då att tolka det hela som bara en tanklös "kul grej" och/eller ha en slags fundamentalistisk syn på vad som får framställas utan att ta hänsyn till helhet är så deprimerande fantasi- och tankefattigt.
Egendomligast hittills är kanske (precis som i Play-debatten) Stefan Jonsson i DN. Jonsson ser inte Lindes verk som rasistiskt, men kräver ändå Adelsohn-Liljeroths avgång. Det går inte ihop, givet att det första (konstverket) faktiskt förutsätter det andra (ministerns medverkan). Men knostigare ändå hur Jonsson förvandlar en tårta som föreställer en kropp till en manifestation av en faktisk kropp. Likt en troende under nattvarden förlänar han i sin text det ätbara konstverket en slags helighet att visa vördnad för och inte vidröra -- det är på ett plan den svarta kroppen som de vita deltagarna i ceremonin vanhelgar. Omvänt förvandlas den faktiska personen Adelsohn-Liljeroth till en dehumaniserad symbol för förtrycket i den grad att Jonsson gör henne till en potentiell krigsförbrytare med sadistiska tendenser. "Den svarta kvinnan är fejkad och hennes lidande fejkat. Men de flabbande och fnissande vita ansiktena är på riktigt. Äkta är kamerornas iver att dokumentera alltsammans, liksom ministerns nervösa njutning när hon sätter kniven i den svarta massan."
Man måste ju verkligen fråga sig hur Jonsson vet att Adelsohn-Liljeroth njuter av att sätta kniven i den svarta massan. Men uppenbarligen räcker hans fantasi inte till för att föreställa sig att hon faktiskt kan ha känt och tänkt på en mängd olika sätt. Visserligen undrar jag också vad i hela friden som fick henne att mata Linde med tårtan. Men jag nöjer mig med att undra. Och tycker att många av dem som sätter sig på de moraliska höghästarna skulle akta sig för att vara så tvärsäkra på hur de själva skulle agera i samma situation (har de erfarenheter av att som politisk representant utsättas för en konstkupp.)
Jonsson associerar vidare till bilderna på amerikanska soldaters övergrepp på mörka kroppar. Det är blott alltför självgott dogmatiskt. Följande stycken är direkt häpnadsväckande:
...förbluffande är att inte ministern, Moderna museet eller KRO förmår starta en intelligent diskussion om vad som faktiskt syns på bilderna. De tillgriper samma tomma fraser som USA:s och numera även andra länders militärledningar när de avfärdar bildbevis på att trupperna gjort sig skyldiga till övergrepp och massakrer.
Beror detta på att det finns en likhet mellan bilden av de vita människorna som skändar den svarta marsipankroppen och bilderna av vita människor som skändar mörka kroppar i världens krigshärjade periferi?
Det är en hård fråga, på vilken jag efter lång begrundan svarar ja. På fantasiernas och affekternas nivå – alltså den nivå där rasismen oftast är belägen – finns ett släktskap.
Kulturministern ska inte jämföras med soldater som poserar vid sina skändade offer. Men vad bilderna visar är hur en vit västerlänning – en roll som kulturministern här spelade alltför villigt – i en viss situation kunde förvandlas till en av dem, eller till en av dem som utan att ingripa såg på när bilderna togs. Och som skulle njuta av det.
Tror Jonsson att han kommer undan med brasklappen Kulturministern ska inte jämföras med soldater som poserar när det är just den jämförelsen som görs? Om än i form av ett potential bilden på kulturministern skulle avslöja. Och förstår Jonsson inte att det är hans egna fantasier och affekter som kommer till uttryck här? Att tårtätningsfilmen ger en väldigt uttrycksfull bild av hierarkin mellan vit och svart är en sak -- vad som faktiskt försiggår inom dem som deltar i den borde en intellektuell som Jonsson hålla sig för god för att försöka uttala sig om. Det är som att världen för såväl honom som för Afrosvenskarnas riksförbund vore platt. Det som syns på en bild, det är allt som finns, och allting är enkelt och direkt och självklart vetbart och världen består av ett begränsat antal typer som bär samtliga sina egenskaper, känslor och tankar på utsidan.
Uppdatering: Marianne Lindberg De Geer ger en tänkvärd bild av hur det hela gick till i Expressen.
Man kan för övrigt också fundera över den eventuella skillnaden mellan hur tårtverket såg ut för dem som stod i dess närhet i den fysiska verkligheten, och hur det ser ur på foto/film.
Uppdatering 2: Kajsa Ekis Ekman kommenterar sympatiskt i DN.
Reaktionerna på konstverket är förvånande. De flesta debattörer som kräver ministerns avgång tycks bara kunna se i en dimension -- för dem är en stereotyp en stereotyp en stereotyp, det finns inte någon ytterligare nivå på vilken man kan använda en stereotyp på ett medvetet sätt och tvinga fram reflektioner över den. Att Makode Linde är svart är förvisso verkligen ingen garanti för att konstverket måste vara antirasistiskt, som många av dess försvarare å andra sidan tycks mena. Man får se på verket i sig, och att då att tolka det hela som bara en tanklös "kul grej" och/eller ha en slags fundamentalistisk syn på vad som får framställas utan att ta hänsyn till helhet är så deprimerande fantasi- och tankefattigt.
Egendomligast hittills är kanske (precis som i Play-debatten) Stefan Jonsson i DN. Jonsson ser inte Lindes verk som rasistiskt, men kräver ändå Adelsohn-Liljeroths avgång. Det går inte ihop, givet att det första (konstverket) faktiskt förutsätter det andra (ministerns medverkan). Men knostigare ändå hur Jonsson förvandlar en tårta som föreställer en kropp till en manifestation av en faktisk kropp. Likt en troende under nattvarden förlänar han i sin text det ätbara konstverket en slags helighet att visa vördnad för och inte vidröra -- det är på ett plan den svarta kroppen som de vita deltagarna i ceremonin vanhelgar. Omvänt förvandlas den faktiska personen Adelsohn-Liljeroth till en dehumaniserad symbol för förtrycket i den grad att Jonsson gör henne till en potentiell krigsförbrytare med sadistiska tendenser. "Den svarta kvinnan är fejkad och hennes lidande fejkat. Men de flabbande och fnissande vita ansiktena är på riktigt. Äkta är kamerornas iver att dokumentera alltsammans, liksom ministerns nervösa njutning när hon sätter kniven i den svarta massan."
Man måste ju verkligen fråga sig hur Jonsson vet att Adelsohn-Liljeroth njuter av att sätta kniven i den svarta massan. Men uppenbarligen räcker hans fantasi inte till för att föreställa sig att hon faktiskt kan ha känt och tänkt på en mängd olika sätt. Visserligen undrar jag också vad i hela friden som fick henne att mata Linde med tårtan. Men jag nöjer mig med att undra. Och tycker att många av dem som sätter sig på de moraliska höghästarna skulle akta sig för att vara så tvärsäkra på hur de själva skulle agera i samma situation (har de erfarenheter av att som politisk representant utsättas för en konstkupp.)
Jonsson associerar vidare till bilderna på amerikanska soldaters övergrepp på mörka kroppar. Det är blott alltför självgott dogmatiskt. Följande stycken är direkt häpnadsväckande:
...förbluffande är att inte ministern, Moderna museet eller KRO förmår starta en intelligent diskussion om vad som faktiskt syns på bilderna. De tillgriper samma tomma fraser som USA:s och numera även andra länders militärledningar när de avfärdar bildbevis på att trupperna gjort sig skyldiga till övergrepp och massakrer.
Beror detta på att det finns en likhet mellan bilden av de vita människorna som skändar den svarta marsipankroppen och bilderna av vita människor som skändar mörka kroppar i världens krigshärjade periferi?
Det är en hård fråga, på vilken jag efter lång begrundan svarar ja. På fantasiernas och affekternas nivå – alltså den nivå där rasismen oftast är belägen – finns ett släktskap.
Kulturministern ska inte jämföras med soldater som poserar vid sina skändade offer. Men vad bilderna visar är hur en vit västerlänning – en roll som kulturministern här spelade alltför villigt – i en viss situation kunde förvandlas till en av dem, eller till en av dem som utan att ingripa såg på när bilderna togs. Och som skulle njuta av det.
Tror Jonsson att han kommer undan med brasklappen Kulturministern ska inte jämföras med soldater som poserar när det är just den jämförelsen som görs? Om än i form av ett potential bilden på kulturministern skulle avslöja. Och förstår Jonsson inte att det är hans egna fantasier och affekter som kommer till uttryck här? Att tårtätningsfilmen ger en väldigt uttrycksfull bild av hierarkin mellan vit och svart är en sak -- vad som faktiskt försiggår inom dem som deltar i den borde en intellektuell som Jonsson hålla sig för god för att försöka uttala sig om. Det är som att världen för såväl honom som för Afrosvenskarnas riksförbund vore platt. Det som syns på en bild, det är allt som finns, och allting är enkelt och direkt och självklart vetbart och världen består av ett begränsat antal typer som bär samtliga sina egenskaper, känslor och tankar på utsidan.
Uppdatering: Marianne Lindberg De Geer ger en tänkvärd bild av hur det hela gick till i Expressen.
Man kan för övrigt också fundera över den eventuella skillnaden mellan hur tårtverket såg ut för dem som stod i dess närhet i den fysiska verkligheten, och hur det ser ur på foto/film.
Uppdatering 2: Kajsa Ekis Ekman kommenterar sympatiskt i DN.
måndag, april 16, 2012
Några steg från verkligheten
Det är Kallbadhusets motto, Kallis på Ribban. "Några steg från verkligheten." Det har alltid irriterat mig lite. Meningen är förstås att understryka den avkoppling man kan uppleva där. Det ska vara en plats för tystnad, njutning, me-time, kanske kontemplation. Men, brukar jag tänka, kan inte detta få rum i "verkligheten"? Vi talar så ofta om verkligheten som något strängt och krävande, hårt och onjutbart. Verkligheten är grå, minsann, och man ska inte komma och tro nåt annat. "Sådan är verkligheten!" mästrar vi någon som klagar på ett eller annat onjutbart fenomen. Och då kan det handla om något som onekligen tillhör verkligheten men som kanske hade kunnat undvikas eller förändras. Accepterandet har övergått i ett ideal: det är som att det inte får bli för bra. Man ska minsann inte tro att... och gör man ändå det, då befinner man sig utanför verkligheten.
En kortare vistelse på en psykiatrisk klinik fick mig att se mottot på ett annat sätt, men jag tyckte då alltså att det passade in på den plats där jag befann mig. Det var en annan plats, full med andra människor, och vita skepnader som lät oss vara dessa andra. Jag tyckte att verkligheten bara visade upp sig genom tv-apparaten och de veckotidningar som låg runtomkring i dagrummet. Den var dock inte grå för mig utan tvärtom på en gång skinande blank och något likgiltigt. Tv 4:s morgon-tv, som jag annars aldrig tittar på, befolkades av varelser med hård dockhud och kinder som polerade juläpplen. Deras kroppar tycktes ofantligt stora, som om de vore rörliga pelare drivna av en mekanism som var ogripbar för oss utanför. De var helt enkelt en slags övermänniskor, som jag dock inte kände något begär att tillhöra och heller inte kunde.
Varje morgon pågick dessutom ett gigantiskt slöseri där inne bakom den lysande skärmen. Programledarna drack champagne med inbjudna gäster utan någon särskild anledning. Borden dignade av skålar med godis, kakor och desserter. Rutinmässigt skrapade någon på en överdimensionerad trisslott och kunde gå hem som miljonär -- det var vinst varje gång. Det var som att titta in i en sagovärld, fast jag visste att det i stället var den så kallade verkligheten och den var inte för mig. Jag kunde titta på den men varken nå den eller känna något inför den. Jag kunde inte följa de samtal som fördes i den och de olika rörelser och handlingar som utfördes tycktes mig meningslösa.
Vändpunkten kom när jag plötslig såg Karl Dyall och hans träningsrörelser som vansinnigt absurda, och började skratta. När jag några dagar senare reste mig från soffan för att slippa höra Fibes, Oh Fibes! spela var det dags att åka hem. Världen, den så kallade verkligheten, hade blivit lite mattare på ytan men också en plats som innehöll vissa variationer och valmöjligheter.
Jag är glad att jag fick komma till den där kliniken och vistas några steg från verkligheten ett litet tag. För de flesta andra där var vistelsen betydligt längre. Det var inte perfekt, men det var ingen plats att vara rädd för och bristerna handlade -- naturligtvis -- om resurser. Maten räckte inte alltid till. Det rum jag till att börja med låg i hade gardiner som inte gick att tillsluta (absurt eftersom det gick att titta in från byggnaden mitt emot, och eftersom det ska vara en plats där man kan avskärmas och avskärma sig).
Vissa morgnar låg det någon bakom en skärm i dagrummet -- någon som det egentligen inte fanns rum för. Rimligen finns det också de som kanske behövt bli inlagda men i stället blir hemskickade. Jag har som patient haft både negativa och positiva upplevelser av psykiatrin, men de positiva överväger. I mitt fall har alltså mantrat "Det finns hjälp att få" inte visat sig vara en tom fras, och jag är övertygad om att många andra gjort samma erfarenhet. Men jag blir rädd när jag läser om nedskärningarna inom psykiatrin i Göteborg (och på andra platser!), och undrar hur väl de rimmar med den "noll-vision" för självmord som ska råda i riket. I vanlig ordning ska problemet med oss dårar förskjutas till något annat ställe, och nu är det meningen att så mycket som möjligt ska lösas inom öppenvården. Det är väl ett logiskt steg i den utveckling som inleddes med nedmonteringen av de stora institutionerna. Det fanns goda bevekelsegrunder för den men med facit i hand kan man fråga sig om det inte hade varit bättre att försöka åstadkomma förändringar inom systemet i stället för att slå sönder det med resultatet att människor kastades ut i en verklighet de inte kan vara i. Jag är inte säker på att jag tror på ideologin att människor med psykisk sjukdom tvunget ska vara "ute i samhället" i möjligaste mån. I synnerhet inte i dagens strömlinjefornade "arbetslinjetillvaro" som verkligen tycks gå ut på att skära bort så många refugier och fristäder som möjligt. Vissa behöver vistas några steg bort från verkligheten, och om det tillståndet skulle vara ett helt liv så må det kanske helt enkelt vara så.
En kortare vistelse på en psykiatrisk klinik fick mig att se mottot på ett annat sätt, men jag tyckte då alltså att det passade in på den plats där jag befann mig. Det var en annan plats, full med andra människor, och vita skepnader som lät oss vara dessa andra. Jag tyckte att verkligheten bara visade upp sig genom tv-apparaten och de veckotidningar som låg runtomkring i dagrummet. Den var dock inte grå för mig utan tvärtom på en gång skinande blank och något likgiltigt. Tv 4:s morgon-tv, som jag annars aldrig tittar på, befolkades av varelser med hård dockhud och kinder som polerade juläpplen. Deras kroppar tycktes ofantligt stora, som om de vore rörliga pelare drivna av en mekanism som var ogripbar för oss utanför. De var helt enkelt en slags övermänniskor, som jag dock inte kände något begär att tillhöra och heller inte kunde.
Varje morgon pågick dessutom ett gigantiskt slöseri där inne bakom den lysande skärmen. Programledarna drack champagne med inbjudna gäster utan någon särskild anledning. Borden dignade av skålar med godis, kakor och desserter. Rutinmässigt skrapade någon på en överdimensionerad trisslott och kunde gå hem som miljonär -- det var vinst varje gång. Det var som att titta in i en sagovärld, fast jag visste att det i stället var den så kallade verkligheten och den var inte för mig. Jag kunde titta på den men varken nå den eller känna något inför den. Jag kunde inte följa de samtal som fördes i den och de olika rörelser och handlingar som utfördes tycktes mig meningslösa.
Vändpunkten kom när jag plötslig såg Karl Dyall och hans träningsrörelser som vansinnigt absurda, och började skratta. När jag några dagar senare reste mig från soffan för att slippa höra Fibes, Oh Fibes! spela var det dags att åka hem. Världen, den så kallade verkligheten, hade blivit lite mattare på ytan men också en plats som innehöll vissa variationer och valmöjligheter.
Jag är glad att jag fick komma till den där kliniken och vistas några steg från verkligheten ett litet tag. För de flesta andra där var vistelsen betydligt längre. Det var inte perfekt, men det var ingen plats att vara rädd för och bristerna handlade -- naturligtvis -- om resurser. Maten räckte inte alltid till. Det rum jag till att börja med låg i hade gardiner som inte gick att tillsluta (absurt eftersom det gick att titta in från byggnaden mitt emot, och eftersom det ska vara en plats där man kan avskärmas och avskärma sig).
Vissa morgnar låg det någon bakom en skärm i dagrummet -- någon som det egentligen inte fanns rum för. Rimligen finns det också de som kanske behövt bli inlagda men i stället blir hemskickade. Jag har som patient haft både negativa och positiva upplevelser av psykiatrin, men de positiva överväger. I mitt fall har alltså mantrat "Det finns hjälp att få" inte visat sig vara en tom fras, och jag är övertygad om att många andra gjort samma erfarenhet. Men jag blir rädd när jag läser om nedskärningarna inom psykiatrin i Göteborg (och på andra platser!), och undrar hur väl de rimmar med den "noll-vision" för självmord som ska råda i riket. I vanlig ordning ska problemet med oss dårar förskjutas till något annat ställe, och nu är det meningen att så mycket som möjligt ska lösas inom öppenvården. Det är väl ett logiskt steg i den utveckling som inleddes med nedmonteringen av de stora institutionerna. Det fanns goda bevekelsegrunder för den men med facit i hand kan man fråga sig om det inte hade varit bättre att försöka åstadkomma förändringar inom systemet i stället för att slå sönder det med resultatet att människor kastades ut i en verklighet de inte kan vara i. Jag är inte säker på att jag tror på ideologin att människor med psykisk sjukdom tvunget ska vara "ute i samhället" i möjligaste mån. I synnerhet inte i dagens strömlinjefornade "arbetslinjetillvaro" som verkligen tycks gå ut på att skära bort så många refugier och fristäder som möjligt. Vissa behöver vistas några steg bort från verkligheten, och om det tillståndet skulle vara ett helt liv så må det kanske helt enkelt vara så.