onsdag, april 27, 2011

Krauss och andra tips

Jag recenserar idag i Kristianstadsbladet Nicole Krauss nya roman Det stora huset.
---------------------------
Margareta Flygt talade i radioprogrammet OBS! igår om den nazistiske affärsmannen François Genouds verksamhet under efterkrigstiden.
---------------------------
Flera intresseväckande artiklar har på sistone berört frågan om nödvändigheten av inre skrymslen och hemliga rum. "Utan hemligheter är man ingen", skrev Ann Heberlein i DN i början av månaden. Ungefär samtidigt publicerades en understreckare i SvD av Merete Mazzarella om otrohetsaffärer inom litteraturen, där den hemlighållna utomäktenskapliga förbindelsen blir just ett hemligt rum i vilket (som i Victoria Milan-sajtens träffsäkra men naturligtvis cyniskt exploitativa reklam) "livet blir levande". Idag skriver Anita Goldman i Expressen om historikern Eva Österbergs nya bok Tystnader och tider. En bok om "påtvingad och självvald tystnad" Recensionens sista stycken: 

Tystnad är i mångt och mycket ett negativt värdeladdat ord i vår samtid, öppenhet däremot positivt. Men Österberg citerar den franske filosofen Jacques Derrida som hävdar att om individens rätt till det hemliga inte upprätthålls, lever vi i ett totalitärt rum. Om allt skall paraderas på det offentliga torget är det ett illavarslande tecken på att demokratin håller på att bli totalitär. Vår unika integritet kräver tillgång till hemliga rum även i vår offentlighets- och synlighetskultur.
Detta tänker jag, är viktigt att beakta i en tid där realitysåpor, bloggar och sociala medier överallt bjuder in var och en till allt möjligt om var och en.
På ytan är det attraktivt och öppet, men under ytan finns ofta - just ingenting.
Öppenheten av det slaget leder till ett annat slags tystnad, den som stavas tomhet och meningslöshet.

söndag, april 24, 2011

Facebookcensuren fortsätter

En vän fick just sin profilbild, en fin bild av Tom of Finland, bortplockad på Facebook. Den censurverksamhet som Kulturnyheterna rapporterade om förra veckan fortsätter alltså.
Toleransnivån tycks, med tanke på bortplockandet av bilden på en romantisk och påklädd kyss mellan två män, vara lägre i fråga om homosexualitet. Även om Facebook ångrat sig i fråga om just den bilden har signalen gått fram. På Tom of Finland-bilden i frågan finns ingen penis i sikte, även om det framgår tydligt att det är en erotisk situation som skildras (och det är inte bara två utan tre personer involverade, herreminje!). Inte syns det mycket penis på den censurerade Mapplethorpebild Kulturnyheterna rapporterar om heller. Den bilden är inte heller direkt erotisk överhuvudtaget.
Men oavsett huruvida censuren slår blint mot alla eller är striktare mot vissa grupper är den naturligtvis oacceptabel.
På mig har den bara effekten att jag inte vill finna mig i att bli så absurt begränsad. Jag använder nu Tom of Finland-bilden som min egen profilbild. Never give up, never surrender.

torsdag, april 21, 2011

Kulturpolitik yey

Att kulturpolitik inte är något som vinner val är en gammal trist hävdvunnen uppfattning. Men att det ändå är något som kan engagera vet varje bloggare som diskuterat kulturpolitiska frågor och kommit in i infekterade diskussioner i kommentarsfältet, varje middagsgäst som erfarit hur frågor om kulturstöd kan förstöra den fina vinstämningen vid bordet och, förstås, varje populistisk politiker som försöker spela på "anti-elitistiska" folksträngar i syfte att öka sin popularitet.
Under flera år nu har kulturpolitiken sagts kunna vara en dark horse som mot alla odds kan komma att löpa upp till en tätposition bland vattendelande politiska frågor. Så är det ju också faktiskt något som inte bara berör en liten randgrupp skäggapor och batikhäxor utan bor i själva hjärtat av det som utgör människo-, medborgar-, demokrati- och livssyn.
Att Håkan Juholt som nytillträdd s-ledare nu går ut i DN-debatt med en stridsartikel om just kulturpolitik tycks bekräfta den ökade betydelsen av just detta politikområde och det är oerhört glädjande. Han gör det dessutom bra (jo, jag förstår att han nog inte skrivit själv men det spelar ju mindre roll). Visst är det floskelvarning på formuleringar om att utrusta "människor med vingar" och "uppmuntra till eget skapande genom hela livet". Men så befriande att Juholts text uttrycker en helt annan attityd gentemot kulturarbetare än den styvmoderliga eller närmast sadistiska som förebrår dem för att de inte är vad de inte är, d v s pengagenererande entreprenörer, respektive relegerar dem till overkligheten. Här sägs istället att man vill stå upp för en kulturpolitik som "respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för."
Men det viktigaste i texten är naturligtvis värnandet av själva kulturområdet som något essentiellt och sär-artat - "måste vi reducera allt mänskligt till varor och tjänster på en marknad, alla medborgare till kunder, alla konstnärer, vårdare, förskollärare med flera till företagare och köpgalleriorna till de enda avgiftsfria offentliga rummen?"
Ja jag är så glad för den här texten att jag helt enkelt vill avsluta med att citera dess sista stycken:

"Jag vill utveckla det synsätt som innebär att ett levande och starkt kulturliv är en oerhörd tillgång för oss alla; intellektuellt, känslomässigt, demokratiskt. Det döljer inte att kultur kan ge nya jobb och ekonomiskt gynnsamma följdverkningar – men låt oss se det som goda bieffekter. Konsten gör oss heller inte nödvändigtvis till bättre människor eller löser samhällsproblem – men medborgarskapet blir fullödigare och livet rikare.
Därför är det en självklarhet för mig som socialdemokratisk partiordförande att prioritera kulturpolitiken. Att lyfta läsandet och litteraturen, filmen, teatern, musiken och konsten formar ett samhälle där man tillåts vara människa.
Vi behöver de demokratiska rum som kulturen utgör; teatrar, bibliotek, samlingslokaler, andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är mötesplatser där vi medborgare träffar varandra, möts som jämlikar och växer tillsammans.
Min förtvivlan är stor över hur jag ser att Sverige förvandlats från ett land där kulturpolitiken varit en viktig del i formandet av vår samhällsmodell till något som handlar om pengar, marknad och marginalisering. Här – i synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av konstens uppgift att odla våra drömmar, att vi ges möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast.
Ett annat Sverige är möjligt."

måndag, april 18, 2011

Gammalt depp återupptäckt

Man blir äldre, hjärnan börjar mjukas upp, man har bloggat några år, man börjar glömma saker som man tagit upp; man börjar upprepa sig. Plötsligt kom jag ihåg - angående det där med feelbadfilm och omröstningen till höger - att jag redan för några år sedan faktiskt gjorde en deppfilmlista här på bloggen. Jag avhandlade också i ett annat inlägg skillnaden mellan bra feelbadfilm och filmer som i sig bara är deprimerande.
Som tur är återfinns några filmer från den gamla listan i den nya, i omröstningen (som jag vet bara intresserar mig själv och en handfull närmast sörjande, but still). Annars hade det varit ännu mer pinsamt.

Uppdatering:  I dagens Nya vågen i P1 får vi veta att "Lyckokulturens terrorepok är över. Pessimismen är det nya svarta". Äntligen, säger jag. Min bästa tid är nu och jag minns den snö som föll i fjol.
Programmet handlar nu inte om feelbadfilm men är mycket givande lyssning om pessimismens uttryckssätt och fördelar, vilken musik man kan stå ut med att lyssna på under förtvivlan mm.

onsdag, april 13, 2011

Ungern

En repressiv medielag, hård styrning av kulturlivet, galopperande antisemitism, antiziganism och stämpling av intellektuella som "smutskastare" - det tycks vara läget i Ungern idag. I förra veckan anordnade Svenska Pen en ungersk afton, och Ola Larsmos beskrivning av kvällen är skrämmande läsning. Att det finns de som under förevändning att "skydda yttrandefriheten" och värna sitt hemland (mot vad? olika personers vittnesbörd om deras personliga upplevelser av gårdagens och dagens Ungern?) försöker skrämstyra vad som sägs och sker på en författarafton i Sverige vittnar om den slags kollektiva hysteri som alltid vänder sig mot minoriteter och/eller oliktänkande och utser dem till farliga häxor. Samma anda kan man se i kommentarerna till Svante Weylers intervju med Imre Kertész i Expressen. Weyler har för övrigt saxat lite ur Volker Hagedorns mer extensiva artikel om ungerskt kulturliv.
En av de ungerska kulturpersonligheter som befinner sig under tryck är filmregissören Bela Tarr. Han har yttrat hård kritik mot regimen och sedan tagit tillbaks kritiken samtidigt som han förklarat att det inte är möjligt att vara kritisk i Ungern utan att utnämnas till förrädare. Den ungerska premiären på Tarrs senaste film The Turin Horse (A torinói ló), som han sagt ska vara hans sista, har ställts in.

måndag, april 11, 2011

söndag, april 10, 2011

En förflugen tanke

I veckan publicerade Ulrika Westerlund och Emelie Mire Åsell en debattartikel i Expressen, där de beskrev resultatet av en studie om HBT-personen som säljer sex (dock saknas hänvisning till var själva studien kan läsas). De skrev bland annat:

Hälften av dem vi pratat med upplever lagen som ett stigma som hindrar dem från att söka stöd för att antingen få ett så tryggt liv som möjligt som sexsäljare, eller för att lämna sexsäljandet bakom sig. Ingen uppger att lagen har hindrat dem från att få tag i köpare.

Som ett brev på posten eller mail i inboxen kom sedan en debattartikel på Brännpunkt av Ebon Kram, Gudrun Schyman m fl, där det förespråkas att sexsäljare ska ges bättre möjligheter att lämna sysslan - genom att de ska betraktas och behandlas som brottsoffer:
alla personer som köps i prostitution är offer för sexköpsbrottet. Detta skulle ge dem målsägandestatus och göra deras rätt till skadestånd och andra former av kompensation otvetydig. Utöver att göra sexköpare och kopplare ansvariga gentemot dem de utnyttjat skulle detta också finansiellt hjälpa personerna att lämna prostitutionen.

Som vanligt tas från detta håll ingen som helst hänsyn till skillnader i situation, inställning mm mellan olika sexsäljare/sexköpare. Men det är förstås positivt att man uppmärksammar det bisarra i en situation där en verksamhet olagliggjorts samtidigt som de som befinner sig i den inte får hjälp att lämna den. Att Westerlund/Åsell funnit att lagen rentav kan uppfattas som ett direkt hinder för att lämna verksamheten är dock intressant och något jag hade velat veta mer om.

Tänk om det helt enkelt hade kunnat vara så att jag, om jag varit sexsäljare i tio år och nu velat lämna detta bakom mig, kunde stega in på arbetsförmedlingen, säga som det är och bli hjälpt genom att förmedlas ett annat arbete. Utan rädsla för negativa återverkningar eller diskriminering.
Men detta ter sig idag så utopiskt att det känns barnsligt att ens uttrycka en sådan föreställning.

lördag, april 09, 2011

Iran, kvinnor och film

Liten rapport i Kvällsposten från årets IFEMA-festival i Malmö.

måndag, april 04, 2011

Filmer som kan släcka solen

Som några har noterat kör jag nu en feelbadfilmomröstning i bloggens högermarginal. På mystiskt vis har datorn dock spelat mig ett aprilspratt, och flera röster har försvunnit. Bland andra ett par på Saló.
Saló är också en av de filmer som finns med på "den modiga lilla grisen" Jonas (och Kristofers) feelbadfilmlista. Där finns flera intressanta tips. Men vad gör en kitschfilm som Dancer in the Dark mitt i all konstnärlig misär? undrar jag. Undrar också över populariteten av den hatiska dokumentärfilmen Dear Zachary i kommentarsfältet. En film som förvisso gestaltar sorg men också ett primitivt hämndbegär mot en kvinna som demoniseras på alla plan, inte bara på grund av de handlingar hon utfört utan också för att hon (förskräckligt nog!) var tolv-tretton år äldre än sin pojkvän, redan hade barn och brukade tala om sex med opassande frispräkighet. Jag förundras över att Svt köpte in filmen.
Självklart tycker jag att mitt eget urval av misärfilm är bäst (duh!) - det är filmer som inte bara frestar på tårkanalerna (fast ibland är misären så total att inte ens tårar kan ge en lättnad) utan också är god filmkonst. Men jag glömde förstås några kandidater. Alltid glömmer man några kandidater. Jag glömde ju Herzogs Stroszek. Och visst hade jag också kunnat ha med Breillats Fat Girl, som Johan Hilton nämner i sin blogg på Expressen.
Hur som helst är jag glad över att det uppenbarligen finns många feelbadfilmkonnässörer därute. Jonas har för övrigt fortsätt hypen genom att utlysa en rolig tävling.
Ps. Är du självmordsbenägen rekommenderar jag dock inte att du av ren nyfikenhet tar dig för att kolla in de här filmerna, om du inte redan sett dem.