Femininum

I dagens Svd-understreckare skriver Ylva Lagercrantz Spindler om ett nymornat feministiskt intresse inom den tyska teatervärlden. "Och det är välkommet i ett Tyskland där titeln regissör fortfarande har en alldeles egen feminin böjning, regisseurin, medan man i Teatersverige för ganska länge sedan frångått böjningsformen skådespelerska."
Visst är en feministisk pånyttfödelse välkommen i Tyskland, ett tämligen manschauvinistiskt land. Men är det inte lite snett att använda den feminina böjningen av regissör som förtryckstecken? Den feminina ändelsen är gängse i det tyska språket: Psychologin, Terapeutin, Polizistin, Ärztin... (=kvinnlig psykolog, terapeut, polis, läkare...).
Medvetna skribenter använder formen PsychologInnen, TerapeutInnen, PolizistInnen, ÄrztInnen när det handlar om plural - för att tydliggöra att gruppen inbegriper både kvinnor och män.
Om tyska kvinnor upplever detta som ett problem torde det handla om något ganska nytt. När jag bodde i Berlin (ca tio år sedan) kallade sig kvinnliga discjockeys (och de var ganska många) för DJanes - liksom som en markering av att en dj inte nödvändigtvis är manlig.
Och med tanke på att mannen är norm osv kan man väl fråga sig om det nödvändigtvis är ett feministiskt framsteg att det ses som nedvärderande att kalla en kvinnlig skådespelare för skådespelerska.
Själv använder jag helst feminina former när jag tänker på det. Författarinna, lärarinna... Visst vore det bisarrt att börja skapa feminina former i svenskan där sådana inte finns ("polisinna", "läkarinna" o dyl). Men jag har alltid haft svårt att förstå dem som tycker det är förklenande att exempelvis kalla en kvinnlig författare för författarinna. Vad de säger är ju i grund och botten att det kvinnliga könet är skamligt att påtala. Att se "författarinna" som något mindervärdigt i förhållande till "författare" är att säga att kvinnor (i sig själva; oavsett vad som ligger i betraktarens öga) är mindervärdiga.

Den galna galna lesbianen

Har under senaste veckan sett några av de förra årets filmer som jag inte såg förra året. De visade sig vara en hyfsad lektion i hur ojämnt utvecklingen går mellan hur lesbiskhet vs manlig homosexualitet tenderar framställas på film.
Dvd-omslaget till En enda man visar förvisso på de gränser och den förljugenhet som fortfarande finns i samband med temat manlig homosexualitet. Där ser vi dimmigt Julienne Moore och Colin Firth i vad som tycks vara en romantisk situation, bredvid bilden på Firths allvarliga ansikte. Visst handlar det delvis om Moores stjärnstatus, att hon finns med på omslaget. Men man hade kunnat välja en annan bild. Omslaget ger sken av att det finns ett centralt och ömsesidigt heterosexuellt love interest i filmen. Det gör det inte.
I själva filmen, dock, är förljugenheten mer av ett tema som öppet tas upp än något som kännetecknar gestaltningen. Det finns inget vare sig smygande eller patologiserande över Firths begärande blick på de båda halvnakna tennisspelande unga männen på universitetsområdet (scenen måste ses i helscreensmode, klicka på titeln överst osv):



Som kvinnlig, heterosexuell, medelålders åskådare kan jag inte låta bli att fundera över om det hade gått att byta kön på Colin Firth. Eller också, för den delen, på både Firth och tennisspelarna. Samma frågor inställer sig då Firths rollfigur stöter på en stilig och trevlig ung spanjor som vid ett (om jag inte minns fel) drugstore-besök erbjuder honom sina sexuella tjänster. Och naturligtvis ifråga om den unge student som, under detta som Firths depressive universitetsprofessor tänkt sig skulle vara hans sista dag i livet, söker upp sin lärare och visar ett intensivt, ömsint intresse för honom.
Det måste förstås sägas att filmen ändå slutar tragiskt, trots att studenten avvärjer självmordshotet (förlåt för spoilern). Och detta handlar väl inte bara om att filmen bygger på en äldre litterär förlaga. Själva möjligheten av att den istället kunnat sluta i ett lyckligt kärleksrus mellan student och lärare torde fortfarande vara för mycket begärt.

Så över till Oskuldens tid, en film i internatmiljö, där en lesbisk Jean Brody-liknande gestalt till lärare förälskar sig i den nya spanska eleven Fiamma. Lärarinnan, spelad av Eva Green, är förvisso initialt dyrkad av den klick elever hon utsett till sitt simhoppsteam. Hon är tjusig och berättar fängslande historier från sitt vilda förflutna. Lite sensualism finns det också i filmen, under en nattlig gemensam simtur får vi se lite naket, i alla fall bröst snett från sidan och romantiska undervattensbilder (där gruppen dock är i helbild och kameran inte, som i tennisscenen i En enda man, vilar på upphetsande detaljer).
Under den tjusiga ytan visar sig Greens lärarinna, miss G, inte oväntat egentligen vara mer eller mindre galen. Hennes historier om sin vilda ungdom är påhittade, tagna från Mary Kingsleys memoarer. I själva verket tycks hon aldrig ha vistats utanför internatskolan, där hon också varit elev.
Hon blir en kvävande kraft som söker hålla kvar flickorna i skolans helkvinnliga miljö. Det finns förvisso i filmen också viss romantik och sensualism flickorna emellan, och ett begär till lärarinnan, men detta placeras tryggt inom en ram där det handlar om att förbereda sig för den större världen och de heterosexuella äventyr flickorna ska ha där. Följande scen gestaltar saken tydligt - flickorna pratar om att leka en spännande nattlek där den tillkommande mannen ska ingå, om än i utklädd flickform; miss G bevakar dem svartsjukt och ogillande i bakgrunden:



Lärarinnan är en vampyr som förgriper sig på sitt kärleksobjekt och till slut också dödar henne. Ja, vi befinner oss här i 1930-talets värld på alla sätt. Kan inte den lesbiska kärleken ta klivet ut ur den semi-sadistiska internatskolemiljön snart? Jag vet att detta bara är ett exempel, men det finns ju fler. Tänk på Judy Denchs genompatologiska gamla blodsugare till lesbian i Notes on a Scandal, till exempel.
När jag försöker komma på en film med ett lesbiskt kärlekspar som skulle kunna jämföras med Brokeback Mountain vad gäller romantik och sensualism kommer mig bara Boys Don't Cry till sinnes, och där uppträder Hilary Swank i mansskepnad.
Men båda filmerna - Brokeback Mountain och Boys Don't Cry - är förvisso tragiska. Den homosexuella kärleken har det på många sätt så mycket lättare idag, åtminstone i "vår" kulturella miljö, och den kan gestaltas så mycket öppnare än vad var fallet för bara några decennier sedan. Men nog finns det en bra bit kvar. Och det är deprimerande att klichén med den galna lesbianen lever kvar på bioduk, data- och tv-skärm.

Goldman, kärlek, underkastelse och självkritik

Jag var inget vidare positiv till Anita Goldmans nya roman Kärlekskursen, som jag recenserar i Kristianstadsbladet idag. Man känner sig lite elak när man skriver en så pass negativ recension, och därför är det ganska skönt att se att andra varit mer positiva - samtidigt som jag inte förstår kvinnliga, även feministiska recensenter som så bejakar den kvinnliga självuppgivelse Goldman hyllar.
En recensent som är kritisk mot boken men på helt fel sätt är, tycker jag, Maria Nyström i UNT. Här verkar själva det lidande Goldman (ändå) skildrar utlösa en slags ogint ogillande hos läsaren. Det gråts för mycket. "Det blir bara för mycket med denna falsettliknande dramatik, som när Katja exempelvis måste sitta under skrivbordet och skriva för att markera hennes 'tillstånd'." (Katja är alltså namnet på bokens huvudperson.) Alltså jag må vara en naiv läsare som i alla tårar och i hopkurandet under skrivbordet ser en enkel beskrivning av ett sammanbrott. Jag kan intyga Nyström att det är fullt möjligt att mitt i vardagen drabbas av aldrig sinande tåreflöden, de kan pågå under år, och vad gäller att sitta under skrivbordet så påminns jag om hur jag själv en gång satt under ett bord (matbord dock) och pep av ångest. Inte för att "markera mitt tillstånd" utan för att vissa tillstånd helt enkelt kan göra att man beter sig så, helt galet va!, kryper ihop på marken eller golvet i förtvivlan, krälar runt på alla fyra för att man inte förmår hålla sig upprätt varken i bokstavlig eller bildlig talan.
Att Nyström dessutom ser en "besatthet av män" och en "narcissistisk oförmåga att älska" visar väl mest att hon inte läst ordentligt. Huvudpersonens sorg i samband med att maken lämnar henne handlar ju inte om besatthet utan om insikten att hon faktiskt aldrig riktigt älskat honom, inte "på riktigt". Vad gäller känslorna för terapeuten är nog besatthet det rätta ordet men det handlar ju också som en närmast självförintande underkastelse som rimmar illa med narcissism.
Själv kom jag att tänka på relationen mellan en sektledare och dennes proselyt. Så gjorde även Karl Johan Nilsson i Helsingborgs Dagblad.
Men jag kanske inte borde använt ordet "veckotidningsform".
-------------------------------------
Apropå självkritik och brist på densamma skriver Liv Strömquist oerhört roligt och träffande i Efter Arbetet om offerkoftebegreppet och vem som verkligen skulle kunna sägas bära den där omspunna koftan.

Amos Oz och Svansjön

- Recenserar idag Amos Oz nya bok Lantliga scener (Kristianstadsbladet)

- Rickard Söderberg skrev häromdagen intressant om den könskonservativa operavärlden (Expressen). Han påminner också om Matthew Bournes fantastiska helmanliga uppsättning av Svansjön som ett positivt motexempel. Jag såg uppsättningen på tv och blev djupt rörd av den, om än inte på samma sätt som Söderberg. Jag är glad att nu åter fått veta namnet på upphovspersonen till en uppsättning jag alltid haft i minnet även om jag glömde vem som låg bakom. Man kan se delar av den på YouTube. Av kommentarerna där framgår att det råder en kontrovers huruvida uppsättningen är att betrakta som "gay eller inte". Tydligen finns det de som menar att den blir mer allmängiltig om den inte är att betrakta som homosexuell. Ett tråkigt resonemang.

Tre schlagerdängor, fyra attackhanar

Det var en väldigt tråkig låt som vann eurovisionstjosan, ja så är det ibland. Men ändå kul att festivalen hålls på en så exotisk plats som Baku nästa år.
I övrigt tycker jag den tydligaste trenden i ESC i år var det starka inslaget av "jakt och attack"-haneutspel. Med Rysslands Alexej Vorobyov som värsta representant. Det var rena våldtäktsscenariet som den självförälskade unge ryssen spelade upp:

I choose my words like wise men do
And tonight I'll get you right
I rule my world like great men do
And I fight, I fight for mine
/..../
Oh oh.... I'm coming to get you
Oh oh... I'm running, I'm coming for you
Oh oh... I'm gonna get you
I know you, you want me to
/..../
If you really want to have fun tonight
Just scream
Oh oh oh... oh oh yeah... oh oh oh...
I know you want me to

Glädjande nog kom den här lille machogalten bara på sextonde plats.
Bättre gick det ju för Eric Saade, som körde en lightvariation på samma tema:

Stop, don't say that it's impossible
'Cause I know it's possible
Though I know you never look my way
I can say, you will one day
I can say, you will one day

I will be popular, I will be popular
I'm gonna get there, popular
My body wants you girl, my body wants you girl
I'll get you when I'm popular

Hm, jag tolkar det mer som ett hot än ett löfte.
Jag vill egentligen inte vara alltför elak mot den irländska tvillingduon Jedward, de var ju faktiskt roliga, mer schlager-Devo än schlagerdivor. Och deras text är lite mer originell - här är det "You’re saying yes when it is no, no, no, no" istället för tvärtom. Men alltså, i slutändan är det samma gamla tragiska spel här som annorstädes, och det centrala budskapet:

She’s got her lipstick on
Here I come, da da dum
She’s got her lipstick on
Hit and run, then I’m gone

Well well.

Mina personliga favoriter i år: Serbien, Tyskland, Österrike och Bosnien/Herzegovina. Det gick väl hyfsat för dem, två stycken bland de tio översta. Jag är i hyfsad takt med världen.

Uppdatering: nja, det är förstås inte bara kul med Baku nästa år (med anledning av detta och detta).

Den traditionsenliga FLM-reklamen och annat intressant

Igår fick jag hem det tolfte och senaste numret av FLM, en kulturtidskrift om film. Detta nummer har inte bara tidskriftens hittills vackraste omslag utan är dessutom ovanligt vältimat med sitt fokus på "filmiska frihetsdrömmar i Egypten, Tunisien, Algeriet och Libanon". Eva af Geijerstam skriver om Tunisien och Algeriet, Jonas Holmberg om Libanon och Wael Khairy om Egypten. Khairys text är född ur revoltyran och jag hoppas att den entusiasm som artikeln uttrycker inte ska visa sig ogrundad. Den avslutas starkt:

När demonstranter stormade och tog kontroll över säkerhetstjänstens byggnader över hela landet, fann de chockerande hemligheter. Nu väntar många berättelser baserade på verkliga händelser och skandaler på att bli exponerade filmiskt. I en av dessa byggnader fanns ett helt rum fullt av sexfilmer som användes av polisen för att utpressa medborgare från alla samhällsklasser, i ett annat rum fanns dokumentation av verkliga mord från kända fall som hållits hemliga, underjordiska rum innehöll tortyrkammare där fångar fortfarande satt inlåsta. En av fångarna blev chockad av att plötsligt få se civila människor. Han brast ut i tårar och detsamma gjorde demonstranterna när de fick höra vad han hade att berätta. "Jag har varit instängd här i elva år av skäl som förblir ett mysterium för mig."
Den egyptiska filmens framtid ligger i händerna på Egyptens unga. Det var de som tog ställning och marscherade i miljontals. Det var de som förhöll sig kompromisslöst mot gummikulor, polis, tårgas, skarp ammunition och inhyrda gangsters. Det är de som kommer att forma vår films framtid.

Naturligtvis medverkar även jag i detta nummer, som jag nästan alltid gör. Denna gång skriver jag om de olycksaliga systrarna Papin och deras filmiska/filosofiska genomslag. True crime!
-------------------------------------------------
Meanwhile fortsätter dessvärre följetongen om Facebooks vedervärdiga bildcensur.
-------------------------------------------------
...och avlutningsvis vill jag apropå att Patti Smith glädjande fått Polarpriset påminna om ett gammalt blogginlägg där jag hyllar hennes armhålor.

Det handlar om konsekvenserna, inte motiven

Kritiken mot sjukförsäkringsreglerna är inte seriös, menar Malin Lernfelt i GP. Den målar ut alliansregeringen som ond och fokuserar på enstaka fall.
Vem är det då som inte är seriös? Regeringens eventuella ondska är ju inte relevant överhuvudtaget. Kritiken gäller i första hand systemets konsekvenser - ja, just för enskilda människor eftersom den enskilda människan är det väsentliga. Det spelar ingen roll hur många gånger man försäkrar att "Regeringen vill ju väl!" och skyller allt på den tidigare socialdemokratiska regimen (som man samtidigt svartmålar) så länge människor drabbas av regler som inte fungerar och som orsakar ett helt oskäligt lidande för, ja, individer (brukar det inte vara individen som ska vara i fokus för borgerliga?). Lernfelt är indignerad över den läkare som i Svt Debatt "i falsett" skrek ut frågan om "man måste vara socialdemokrat för att vara mänsklig och empatisk?" Det hade varit mer sympatiskt om hon blivit indignerad över vad som var det väsentliga i läkarens kritik, nämligen hennes vittnesmål om de många - fler än en handfull - som far illa och ibland inte ens orkar leva under det nuvarande systemet.
När Lernfelt klagar över att kritiken skulle handla om en liten mängd enstaka fall bortser hon också från hur media fungerar. Man vill som oftast ha ett enskilt fall, en klar protagonist, att fokusera på. Men de enskilda fallen har blivit många nu. Ännu fler är de som känner någon drabbad eller har någon av dem i vår närhet. En vän till mig, som har en väldigt konkret fysisk sjukdom (varken cancer eller hjärtfel), var illa ute men för honom ordnade det sig efter den första korrigeringen av reglerna. Det är just de protester Lernfelt dömer ut som hysteriska som gjort att systemet nu setts över i två omgångar. Men uppenbarligen räcker korrigeringarna inte till.
"Det är inte (...) svårt cancer- eller hjärtsjuka som i första hand riskerar att utförsäkras (även om det finns ett litet antal ytterst olyckliga fall av den sorten) utan människor med mer eller mindre diffusa smärt- och ångestdiagnoser" skriver Lernfelt och lyckas både osynliggöra andra grupper samt misstänkliggöra människor med smärt- och ångesttillstånd genom att karakterisera dessa som "diffusa". Tycker hon att kronisk migrän är en diffus diagnos, f ö? Ett av de fall som togs upp i Debatt handlade just om detta. Jag undrar om Lernfelt verkligen lyssnade på det som sades.