kamferdroppar: mars 2011

Att läsa Ekis Ekmans bok Varat och varan tog mig lång tid. Inte för att den är särskilt svårläst eller särskilt tjock, utan för att den väckte en sådan frustration hos mig att jag för själsfridens skull (själsfriden är bräcklig just nu) blev tvungen att lägga den ifrån mig efter var och varannan sida.

Jag har ingen förståelse alls för det närmast unisona hyllandet av boken. Författarinnans analys har sagts vara ”knivskarp”, hennes ursinne "disciplinerat" och demaskerande. Men vad jag ser i texten är en närmast genomgående demonisering och pervertering av perspektiv som inte passar författarinnans svartvita världsbild. Och redan i andra meningen ser jag en verklighetsbeskrivning målas upp som jag är minst sagt undrande över.

Den andra meningen lyder: ”Sedan 1998, då ILO, International Labor Organization, rekommenderade stater att legalisera prostitutionen för att få del av intäkterna har Holland, Tyskland, Nya Zeeland och delar av Australien gått denna väg.” Bilden är tydlig. En organisation som har som uppgift att verka för arbetares bästa uppträder här istället som en snöd agent i statshallickpatriarkatets tjänst. Men när jag letar efter uppgifter om ILO:s rekommendation hittar jag bara hänvisningar till denna rapport. Och ett uttalande där det sägs att det inte ankommer på ILO att utfärda rekommendationer gällande lagstiftning. Några sidor senare hänvisar Ekis Ekman till rapporten i en fotnot. Den blir där till den tunna moraliska fernissa som ILO använder för att maskera över sin ruttenhet med: ”När ILO förespråkade en legalisering av sexindustrin 1998 var deras huvudsakliga argument att stater kunde tjäna pengar på en lukrativ industri. Men för att kunna hävda detta var det ju nödvändigt att prostitution också legitimerades moraliskt. /.../ Genom att döpa om prostitution till sexarbete, förklara att det kunde vara resultatet av ett fritt val, att samhället måste 'erkänna individens rätt att arbeta som prostituerad' och istället arbeta för bättre arbetsförhållanden, gav ILO regeringar moralisk legitimitet att tjäna pengar på prostitutionen.” Citatet sägs i den vidhängande fotnoten komma från sidan 15 i studien. Återigen ges ingen övrig hänvisning till något uttalande från ILO:s sida. Och citatet hör i själva verket till denna mening i studien – en mening som berör ”The 1949 Convention for the Suppression of the Traffic in Persons and of the Exploitation of the Prostitution of Others”: ”The Convention views a prostitute as a victim; it does not recognize the right of an individual to choose to work as a prostitute.”

Att citera innebär alltid att skära ut en bit text ur ett större sammanhang. Sammanhanget i detta fall är en diskussion om olika sätt att se på sexindustrin/prostitution; inte, som man kan tro av Ekis Ekman, en argumentation för individens rätt att sälja sex. Man skulle kunna ursäkta henne med att det faktiskt är så att rapporten i det stora hela uttrycker en negativ hållning till förbudslinjen. Men problemet är att Ekis Ekman gör den till ett entydigt led i en ondskefull agenda. Rapporten, vars huvuddel finns för var och en att läsa på nätet, är i själva verket tämligen mångfasetterad och passar inte in i författarinnans svartvita världsbild – det hon gör är att reducera den, underordna den en ond vilja som förutsätts snarare än visas, och därmed förvrida den.

Denna förvridning, eller pervertering, är genomgående i hur Ekis Ekman tar sig an sina meningsmotståndare och ja, alla som inte delar hennes syn på lagstiftning och prostitution/sexarbete. Hennes arroganta demonisering tar sig stundvis tämligen barnsliga drag, som då hon kallar debattörer som Petra Östergren och Susanne Dodillet för ”prostitutionsförespråkare” och förlöjligar dem för att de, som hon anser, hyllar ”horan” som kvinnoideal. Hennes sätt att resonera visar bara att hon faktiskt inte förstått vad de författare hon angriper egentligen diskuterar – nämligen vad som ska tolereras och hur man ska handskas med ett fenomen som finns, inte hur man (eller rättare sagt kvinna) ska vara.

Även de som arbetar med skadereducering och förbättring av den situation som råder inom sexarbete/prostitution hånas friskt och det hand i hand med en bristfällig logik. Prostitution är en farlig och utsatt syssla där dödligheten är hög, påpekar E E och anklagar personer med skadereducerings/legaliserings/avkriminaliseringsperspektiv för att inte ha begripit detta. Samtidigt angriper hon Malmö stads prostitutionsrådgivning som delar ut kit till sexsäljare bl a innehållande larm.

För Ekis Ekman kan det nämligen inte finnas någon genuin omsorg om sexarbetares situation bland dem som inte delar hennes perspektiv. Nej, de arbetar i själva verket i männens/torskarnas/hallickarnas tjänst. Via en annan författare berättar hon om hemska australienska Scarlet Allience, en av dessa sammanslutningar för sexarbetare som enligt Ekis Ekman egentligen inte finns, och hur de ska ha rått kvinnor i prostitution att ”stanna och fortsätta hetsa upp en våldsam man”. Det låter förfärligt men är inte riktigt vad jag finner när jag tittar på det material som finns på organisationens hemsida. Där ges istället bl a rådet att söka lämna platsen snabbt om kunden visar våldsamma tendenser.

Författare som citerar sexabetare som säger sig själva ha valt sin syssla och inte vilja lämna den ger enligt Ekis Ekman bara uttryck för sina egna hållningar. De har ett romantiserande perspektiv som egentligen förnekar horan hennes mänsklighet, genom att s a s hålla kvar henne i hor-positionen. Men vad är då Ekis Ekmans eget perspektiv? Ja, hon förnekar snarast sin egen subjektivitet genom att framställa sig som allvetande. Vissa av de citat hon visar fram som exempel på en cynisk förnekelse av offersituationer är onekligen bestickande, främst när det gäller situationer som inbegriper barn. En rapport från Australien gällande kommersiell sexuell exploitering av barn inleds med en beskrivning av en utnyttjandesituation som Ekis Ekman menar är alltför förskönande. Det må hon ha rätt i, men när hon tar sig för att själv beskriva vad som hände (”Männen tog med sig Peter hem, våldtog honom hela natten och lämnade 50 dollar på sängen”) undrar jag verkligen var hon har fått sin information ifrån. Inte var hon väl där? Ingenstans hänvisas det till att Ekis Ekman själv skulle ha talat med barnet ifråga eller någon annan som varit involverad.

Varat och varan är från början till slutet en djupt ohederlig bok som fuskar bort allvarliga frågor om synen på offerskap och förtingligande av människor. Jag slutar helt enkelt att tro på författarinnan redan efter ett par sidor. Flera av dem hon angriper har också gått i svaromål. Det gäller även för den del av boken som handlar om surrogatmödraskap. Tyvärr har väl det överlag positiva mottagande boken fått dock gjort att de demonstämplar Ekis Ekman delat ut ändå kan ha bränt sig in i köttet.

Jag gillar inte sajten Newsmill något vidare. Jag gillar inte själva idén med köpta debatter, jag gillar inte den moraliska nihilism som gör att högerextremister och rasister tillåts presentera sig själva och sprida sitt hat som vore de vilka seriösa debattörer som helst, och framför allt gillar jag inte den hjärnlösa "millnings"-grejen.
Jo, jag har själv skrivit på Newsmill en gång men det lär inte hända igen.
Dock är det så att jag fortfarande går in där och läser ibland. Tyvärr har ju sajten blivit en rätt central offentlig arena. Nu ligger också en sändning av en intressant debatt om religion och respekt ute där, jag hittar ingen direktlänk men änsålänge ligger filmen på förstasidan (man får scrolla ner lite).
Debatten är (som sagt) intressant, även om det som så ofta när det gäller frågan om respekt för trosuppfattningar egentligen saknades en part som uppfyller den plats frågorna trots allt kretsar kring - den dogmatiskt troendes plats, den som är positiv till lagar mot blasfemi och/eller motståndare till det sekulära samhället. Det är lite som i de upphetsade diskussionerna om "mångkulturalism" och "identitetspolitik"; den fiende som åberopas syns och hörs sällan på nära håll.
Hursomhelst, mina sympatier i debatten på Newsmill ligger främst hos Ann Heberlein, trots att jag inte är troende själv. Och det gladde mig att hon var modig och rak nog att inleda med att erkänna ett par tillfällen då hon själv brustit i respekt under debatt. Ett av dessa tillfällen var hennes fetma-attack. En incident hon också skriver om i sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (för övrigt en stark depressions-skildring) men där far ut i otidigheter mot sin debattmotståndare. Att hon gör det där får väl ses som en konsekvens av just det tillstånd hon vill skildra: den rasande depressionen, där man är magnifikt självupptagen och absolut inte i stånd att anamma den "välvillighetens princip" som Heberlein för fram i respekt-debatten och som jag instämmer i att man ska försöka använda sig av (jag vet att jag själv brister där ibland).

Tips 2: Emma skriver utmärkt om rundgången i könsdebatten.

torsdag, mars 24, 2011

Texter om reality-tv

tisdag, mars 22, 2011

Kajsa Ekis Ekman och konsten att pervertera

söndag, mars 13, 2011

Söndagstips

lördag, mars 12, 2011

Nya Expo

fredag, mars 11, 2011

Sylvia Plath

tisdag, mars 08, 2011

8:de-mars-texter