tisdag, oktober 27, 2009

Tillvarons privatspanare

(Malmö Lund City finns numer i pdf-form på nätet, men det kan ju vara lite bökigt så jag lägger ut texten till senaste krönikan här i alla fall.)

Mitt favoritavsnitt av Seinfeld är det där Kramer och Newman beskriver hur de träffats av en spottloska efter en baseballmatch, och Jerry ber dem spela upp hela scenariet för att därpå leda i bevis att det måste ha funnits två personer som spottat istället för den enskilde syndabock som pekats ut. Allt ledsagas av en filmisk tillbakablick på skeendet, som med sin repighet och fläckighet fullbordar "skotten i Dallas"-känslan.

Man kan inte ta miste på hur Jerry Seinfeld njuter av att spela upp scenen där han demonstrerar varför det hela omöjligen kunde ha gått till på det sätt som de påspottade männen påstår. Och vem har inte någon gång ryckts med av ett begär att leka mästerdetektiv, att slå världen med häpnad genom sin briljanta slutledningsförmåga? Envar sin egen Oliver Stone, miss Marple, Palmespanare...

På sistone har jag emellertid tyckt mig se hur en slags privatspanarattityd till allt större delar av vår omvärld och historia breder ut sig. Som om ingen historikerkår, inga hyfsat tillförlitliga medier, ja knappt några trovärdiga fakta alls fanns. På nätet vimlar det av udda spekulationer omkring allt från vaccinet mot svininfluensa till elfte september-dådet. Men vi har också den riktigt obehagliga variant av skeptiker-attityd som riktar sig mot så väl kända historiska sanningar som Förintelsen och nazismens judeförföljelser. "När det gäller historik kan man inte veta", sade till exempel KD-politikern Rabih Ballout i en intervju i Världen idag (4/9) angående trettiotalets hets mot judar. "Jag är inte tillräckligt insatt. Jag är inte historiker" sade poeten Mohamed Omar angående Förintelsen i en intervju på tidskriften Expos hemsida.

En liknande formulering använde sig Metros chefredaktör Per Gunne av när han stoppade en krönika om ett annat folkmord, det på armenier 1915. Han sade sig veta "för lite om de historiska förhållandena för att kunna stå för publiceringen". Som om det hängde på hans personliga kännedom - som om det inte funnes en omvärld och en historikerkår med kunskaper att förmedla. Forum för levande historia kan vara bra att ha i sammanhanget, till exempel. Även för dem som har fullt förståeliga synpunkter på att historia förmedlas av en statlig myndighet.

Uppdatering: Den stoppade skribenten Gurgin Bakircioglu beskriver själv turerna sin blogg.

torsdag, oktober 22, 2009

Mer eller mindre explicit

Dirty Diaries har ju diskuterats mycket. Men mindre känt är att det finns en fransk motsvarighet till projektet, X-plicit Films. Även detta en kortfilmssamling på temat sexskildringar, även här ett gäng kvinnliga regissörer med konstnärliga credentials, även här offentligt stöd från det nationella filminstitutet (det franska då alltså, i fallet X-plicit Films).
På lördag visas filmerna på kvalitetsfilmkanalen Silver. De marknadsförs på rosafärgade papper och med rubriksättningar i snirkligt skrivstilstypsnitt. Till skillnad från i samband med Dirty Diaries talas det här inte om porr (vilket det minst sagt kan ifrågasättas om Dirty Diaries verkligen är) utan om "erotiska kortfilmer ur kvinnlig synvinkel". Den första av dem, Caroline Loebs What do you fancy, uppfyller de flesta klichéartade förväntningar en sådan beskrivning kan utlösa. Vi har det milda skenet ifrån ett stearinljus, många och långa bilder på vackert njutande ansikte, slickande inuti en handflata istället för på annan plats etc. Därefter följer två filmer fulla av distanseringseffekter gentemot det där med pornografi och kommersiellt sex. En av dem, Laetitia Massons rätt glädjelösa historia Enculées, innehåller fiktionsbrytande kommentarer av regissören samt intervjuer med skådespelarna i egenskap av dem själva - the Brechtian works, liksom. Detta är också den längsta av filmerna, med sina runt 30 minuter.
Mot slutet kommer dock belöningen för den som vill se något lite mer porrigt. Helena Noguerras Peep-show hero, som visar en sexorgie involverande en grupp superhjälteutstyrda popmänniskor (vars utstyrslar förstås åker av), är den film som kommer närmast att vara traditionell porr. Men istället för med ett ansiktssprut så slutar den, som sig bör, med en kvinnlig orgasm.

onsdag, oktober 21, 2009

Om Åkesson och det där

Det är väldigt svårt, tycker jag, att svara med ett entydigt "ja" eller "nej" på frågan om det var rätt av Aftonbladet att publicera Jimmie Åkessons vidriga debattartikel från häromdagen. Men jag lutar nog åt ett "ja" med tanke på de starka och klara reaktioner som väckts (samtidigt som jag i likhet med Daniel Poohl kan tycka att hallå, det där med Sverigedemokraternas svarta själ kände vi väl redan till? liksom). Alla motreaktioner på SD är i grunden att välkomna - det duger inte att fastna i en debatt om debatten, och kräva en ouppnåelig perfektion av dem som ger SD mothugg.
Jag har tidigare lyft fram några föredömliga bloggar som är inriktade på att ta debatten mot de främlingsfientliga. Ytterligare sådana är Upptakt och Expo-relaterade Sverigedemokraterna har fel.

En lite sur avsides kommentar till Aftonbladet är dock att chefredaktör Jan Helin vid det här laget borde inse sina dubbla måttstockar vad gäller attityden gentemot islamofobi vs attityden gentemot antisemitism. Som bekant hävdade han helt nyligen vid upprepade tillfällen att en artikel inte kunde anses vara antisemitisk om den inte kunde fällas för hets mot folkgrupp. Nu säger han sig ha velat exponera Sverigedemokraterna som det rasistiska parti det är. Men om man inte väljer att försöka lagföra artikeln (vilket ju också skulle innebära att Helin själv riskerar bli fälld), är den då inte rasistisk (eller islamofobisk eller vad man väljer att kalla den - det är lätt att hamna i en steril begreppsdiskussion här)? Blir Sverigedemokraterna plötsligt helt okej då?

Uppdatering: Föga förvånande har JK beslutat att inte inleda någon förundersökning med anledning av publicerandet av artikeln. Ribban ligger ju väldigt högt. Vissa reagerar på beskedet på ett sätt som påminner om Helins, och vissa andras, sätt att reagera på det faktum att inte heller publicerandet av organstöldsartikeln blev föremål för prövning.

Uppdatering 2: Det kan vara värt att påminna om att Åkesson uttryckte ungefär samma saker i en artikel på DN Kultur(!) 26/2 2008. Jag skrev om den här.
--------------------------------------------------------
Apropå antisemitism kan man f ö också kommentera en uppenbar likhet mellan Åkessons muslimfientliga retorik och en antisemitisk sådan. Detta med kritiken mot "frånvaron av ett kärleksbudskap" inom islam påminner ju starkt om antijudiska hävdanden att judendomen lyder under en sträng och kall "gammaltestamentlig" hämndgud, vilket skulle prägla judenheten på ett negativt sätt. Men det är möjligen också en lite avsides kommentar.

måndag, oktober 19, 2009

Tre snabba från mig och Maria Schottenius

I dagens Hänt i veckan-kolumn på Kristianstadsbladets kultursida tar jag bland annat upp filmutredningen, med några meningar åtminstone. Har annars i likhet med Jacob och Mariah känt behov av att litegrann urskulda eller förklara mitt bristande engagemang i den frågan. Men nu slipper jag det. Den som annars hjältelikt engagerat sig i saken är f ö förstås Hynek, eloger.

Precis som lilla Kristianstadsbladet kör stora DN varje vecka en hänt i veckan-grej, "Topp tre med Maria Schottenius" (finns ej på nätet vad jag kan se). Igår var en av punkterna Gabi Gleichmanns missriktade beskyllning mot Herta Müller, att hon skulle förtiga sin faders nazi-förflutna i sina verk. Gleichmann hade helt enkelt fel, och så backade han ju också från sitt påstående även om han vidhåller att han inte upplever att "faderns roll i Waffen-SS haft samma tyngd i författarskapet som skildringen av tyskrumänernas lidande efter kriget". Något man kan diskutera - är så fallet, och om så är, måste man nödvändigtvis rikta kritik mot detta? Jag för min del är mer än tveksam, även om jag inte kan utge mig för att vara Müllerexpert och inte har läst den senaste, ännu ej översatta boken. För Schottenius blir dock Gleichmanns frågeställning en allvarlig anklagelse om antisemitism. "Att antydningsvis beskylla folk för antisemitism är allvarligt och får inte bli en slarvig slentrian", skriver hon. Jag kan bara inte begripa var hon ser antisemitismanklagelsen. Men hennes ord bekräftar vad jag ofta misstänker - att anklagelser om anklagelser om antisemitism är vanligare än faktiska anklagelser om antisemitism, och att vissa saker knappt kan diskuteras utan att antisemitismanklagelseföreställningen lägger sig som ett rött skynke för många ögonpar.

Uppdatering: I en notis i DN 20/1 (inte heller på nätet) skriver Maria Schottenius:

Gabi Gleichmann har inte anklagat Herta Müller för antisemitism, påpekar han i ett mejl, och tycker att jag (DN 18/10) indirekt kritiserar honom för detta. Jag skrev: "Att antydningsvis beskylla människor för antisemitism är allvarligt och får inte bli en slarvig slentrian."

Eh, ja, som sagt....
---------------------

Svenska kommittén mot antisemitism har lagt ut sitt senaste nyhetsbrev på nätet. Där medverkar jag med en text om Ahmadinejads "antisionistiska" retorik, och med en text om Aftonbladet som jag skrivit tillsammans med Jonathan Leman och som tidigare varit publicerad på Newsmill.

söndag, oktober 18, 2009

50-listan, 13: Mordängeln

Buñuels film från 1962 har tveklöst en av filmhistoriens bästa titlar. Den är fin på alla språk men kanske ändå framförallt på tyska: Der Würgeengel.
Det är dock ingen blodorgie som utspelar sig i filmen utan ett vardagssurrealistiskt drama om societetsbjudningen från helvetet. Allt börjar med att tjänstefolket av oklara skäl ger sig av, och när det sedan är dags för gästerna att åka hem visar det sig att ingen kan lämna rummet - av lika oklara skäl.
Här är de inledande 10 minuterna - ambitiösa kan sedan fortsätta med att se hela filmen på YouTube.



50-listan här. Tidigare delar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12.

måndag, oktober 12, 2009

onsdag, oktober 07, 2009

Identitet och ursprungsfantasier

Min tillgång till nätet är f n ganska begränsad, därför är det lite sioså med bloggandet.
Annars är ju den där "nyheten" om Ahmadinejads påstått judiska börd intressant att kommentera. Det går inte att undvika att dra parallellen till alla spekulationer om Hitler och andra nazisters "egentliga" ursprung eller för den delen sexualitet (det har ju också gjorts en del tveksamma hänvisningar till förekomsten av homosexualitet inom nazistiska kretsar som ett slags kittlande bidrag till förklaringen av förföljelsen av homosexuella eller bara som ett slags allmänt kittlande med oklart syfte). Det är också svårt att undvika kommentera valet av bild till den DN-artikel som tar upp "nyheten". Nog får den en att tänka på en viss bildtradition som man känner igen från Hillersberg och bakåt?
I en debattartikel i Expressen ifrågasätter Negar Josephi hursomhelst påståendets hållbarhet. Man kan förstås tycka att det borde vara ointressant huruvida det är sant eller inte att Ahmadinejads familj har judisk bakgrund. Men nog är det välbehövligt att någon som faktiskt har kännedom om persiska namntraditioner och förhållanden höjer sin röst i ryktesfloran.