De flesta människor är ändå ganska snälla

Jag instämmer inte i allt som Sofia Mirjamsdotter skriver på Newsmill angående den ständiga diskussionen om bloggmobbning och nätsexism. Framför allt så har jag inte mycket till övers för slogans som "Den som ger sig in i leken får leken tåla!" och den individualistiska gottköpspsykologi som säger att den som reagerar på förolämpningar från okända har ett problem hon måste jobba med ("Om jag tar åt mig sitter problemet mer i mig egentligen än hos dem som försöker göra mig ledsen"). Men det är skönt att se någon lyfta fram den andra sidan av bloggosfären, den som också Josh häromåret pekade på i en postning med titeln "Nätvänligheten". Sofia:

Det som kanske förvånar mig mest är att det så ofta på sista tiden gjorts så stora och braskande rubriker om näthat, som om det vore vanligare än nätkärlek. Jag hävdar att det inte är det. Jag hävdar att det på varje bitter feg hatare går minst tio alldeles vanliga bra människor som är generösa och ger av sig själva och ställer upp för andra. Jag hävdar att det finns mer kärlek än hat på internet. Jag ser dagligen fler exempel på människor som träffas och får vänner, som får hjälp och stöd, som får jobb och andra fantastiska saker genom internet och sina bloggar, än jag ser människor som kränks och far illa av desamma. Men jag ser sällan några rubriker om det, och det är sorgligt att de som bara läser om bloggvärlden och inte deltar i den får en sådan sned bild av vad det egentligen handlar om.

Ja, jag kan i alla fall vittna om att de flesta av mina kommentatorer uppenbarligen är trevliga, snälla och kloka människor. Det händer att jag får trevlig e-post via bloggen (otrevlig sådan har jag bara fått vid något enstaka tillfälle). Det har t o m hänt att jag fått irl-kontakt, något jag är mycket glad över. Trollen finns förvisso också därute och vissa perioder går i princip åt till att bråka med folk. Men i mitt fall handlar det oftast om att människor som jag själv varit ute efter att angripa, och som jag tycker förtjänar angripas (framför allt folk som ger uttryck för antisemitism eller andra obehagliga attityder), har gått i taket. Inget att egentligen förvånas över även om det kan vara nog så obehagligt. Och vad gäller sexism så har jag utsatts för ganska lite av sådant.
I och för sig förnekar jag inte att nätkommunikationen med dess ansikts- och röstlöshet gör att hämningar lättare försvinner. Eftersom de man kommunicerar med i allmänhet förblir ett slags fantomer är det lätt att hänge sig åt projektioner istället för att försöka föra en dialog. Och det är säkert så att de som tillhör bloggvärldens mest lästa, och som är ett slags offentliga ikoner, får ta emot fler och starkare känslor än mer perifera gestalter som jag själv. Men frågan är alltså varför bilden av bloggläseskaran som en stor och hemsk hatmobb ska vara så dominerande när det finns andra, minst lika giltiga och mer positiva bilder att sprida.