Såhär ser det ut

Den till synes eviga debatten om könsneutrala äktenskap, senast aktualiserad idag genom Grön ungdom-språkrörens svar på Anders Svenssons och hans vapendragares anti-homo-äktenskapsretorik som förts på Brännpunkt, har fått mig att fundera lite över hur dagens par- och familjekonstellationer ser ut i realiteten.
I söndags skrevs det: "Vi instämmer med juristen Anders Svensson (SvD Brännpunkt 30/3) att äktenskapet inte bara är ett ord. Det är en institution för barns uppfostran med två föräldrar. På detta faktum är den traditionella, internationella familjerätten grundad. Homosexuell familjebildning skiljer sig från detta mönster genom att ytterligare en eller två personer får en relation till barnet."
På detta svarar språkrören: "Vi behöver lagar som ger juridiskt och ekonomiskt skydd åt det sätt på vilket människor faktiskt väljer att leva, istället för lagar som är baserade på ett slags heterosexuellt tvåsamhetsideal som gör att många faller mellan stolarna."
Så hur väljer folk att leva? Jag hade säkert kunnat gå till SCB för att kunna få ett mer heltäckande svar på detta. Men mer levande exempel erbjuder min egen omgivning och min egen familj. Var och en som läser kan göra en egen inventering och jämföra - är den bild jag presenterar typisk eller ej? Såhär ser det ut för tio olika par- och familjebildningar jag råkar känna till (jag har valt de tio som mest direkt inställde sig i mitt medvetande):

Konstellation 1: heterosexuellt sammanboende & gift par, mannens efternamn gäller. Inga barn - förmodligen förblir det så. Inga husdjur. Bor i hyreslägenhet. Ingen bil finnes.

Konstellation 2: homosexuellt par (2 kvinnor), sammanboende, ej partnerskapsregistrerat. Inga barn. Hund. Bor i radhus (som de äger). Bil finnes.

Konstellation 3: heterosexuellt särbopar. Mannen har 1 barn från tidigare förhållande (delar vårdnad med modern). Inga gemensamma barn. Inga husdjur. En bor i hyreslägenhet, en i bostadsrätt. Mannen har bil.

Konstellation 4: heterosexuellt gift par, kvinnans efternamn gäller. Två gemensamma barn + ett nu vuxet barn från mannens tidigare förhållande. Två hundar. Bor i blivande bostadsrättslägenhet. Bil finnes.

Konstellation 5: heterosexuellt gift par, mannens efternamn gäller. Två gemensamma barn, båda tillkomna genom provrörsbefruktning. Inga husdjur. Bor i bostadsrättslägenhet. Ingen bil finnes.

Konstellation 6: heterosexuellt sambopar. Inga barn, inga husdjur. Bor i hyreslägenhet. Bil finnes, dessutom sommarstuga.

Konstellation 7: homosexuellt sambopar (2 män), ej registrerat partnerskap. Inga barn. Hund. Bor i bostadsrättslägenhet. Bil finnes, liksom sommarstuga.

Konstellation 8: heterosexuellt gift par, kvinnans efternamn gäller. Inga barn - eventuellt kommer det något senare. Katt. Bor i hyreslägenhet. Bil finnes.

Konstellation 9: heterosexuellt sambopar. Två nu vuxna barn finnes från kvinnans tidigare äktenskap. Barnen har till största delen växt upp i det nuvarande förhållandet. Inga husdjur. Bor i eget hus. Bil finnes.

Konstellation 10: skild man med barn från det tidigare äktenskapet. Delar vårdnaden om barnet med dess moder. Inga husdjur. Flickvän. Bor i eget hus. Har bil.

För att ge en ytterligare bild av hur det idag snarare falls mellan stolarna istället för att tjugo- och trettiotalistgenerationernas heteronormativa kärnfamiljskonstellationer fortsatt regerar kan jag gå in på min egen familjs utveckling. Mina föräldrar är gifta, har tre vuxna barn, bor i villa, har inga djur men bil. Såhär ser det ut för deras barn:

Jag: heterosexuell, gift, mannens efternamn gäller. Inga barn. F n inga husdjur. Bor i hyreslägenhet. Ingen bil.

Min syster: ensamstående med adopterad dotter. Pojkvän. Bor i hyreslägenhet. Inga husdjur. Ingen bil.

Min bror: sammanboende med kvinna, två gemensamma barn. Inga husdjur. Bor i eget radhus. Bil finnes.

Att jag tar upp boendeform, bilar och husdjur beror på att jag tyckte det kunde vara kul att se hur mantrat "villa, volvo, vovve" som tidigare markerade den typiska svenssontillvaron står sig idag. Ironiskt nog är det de båda homosexuella paren i min bekantskapskrets som bäst passar in på det.
Vad gäller barn: sju av dessa tretton konstellationer innehåller alltså barn. Ingen passar helt in i den bild som beskrivs i söndagens Brännpunktsartikel. I tre av fallen, alla heterosexuella, finns det "ytterligare en eller två personer" som är involverade i föräldraskapet till ett eller flera barn i familjebildningen ifråga. Räknar man in den ensamstående mannen och hans flickvän blir det fyra. I två fall finns det en "typisk" (som alltså inte verkar vara så typisk) kärnfamiljssituation - men i det ena av dem handlar det om barn som kommit till genom provrörsbefruktning, varför mannen i förhållandet teoretiskt kunnat bytas ut mot en annan kvinna; i det andra fallet har paret valt att inte gifta sig. Återstår min syster och hennes adoptivdotter - inte heller de passar in i heteroäktenskapsfundamentalisternas mall.
Jag gissar att min bekantskapskrets (som förstås inte enbart består av de här tio exemplen) kan vara rätt typisk för en urban, medelålders och medelklassaktig befolkningsgrupp. Den innehåller, ser jag nu, försäkräckande få invandrare (2 pers i den här gruppen). Den saknar mer avancerade inslag, t ex i form av polyamori, vilket kanske hade funnits med om jag tillhört en yngre generation (å andra sidan kan det förstås finnas nån polyamorös person i den, någon som håller sin läggning hemlig). Den saknar också sådana inslag som Anders Svensson; sådana som ser äktenskapet som ett heligt sakrament - sådana finns väl också i samhället men jag gissar att de idag utgör en minoritet, så jag kan inte inse varför äktenskapslagstiftningen ska utgå från deras tankevärld.
Det verkar, när man tittar igenom listan, egentligen inte finnas några direkta yttre skäl till varför vissa par är gifta medan andra inte är det. Utom när det gäller de homosexuella då alltså, som inte kunnat gifta sig även om de velat (jag vet att de båda männen inte är intresserade, när det gäller det kvinnliga paret vet jag faktiskt inte om de velat eller ej). Att gifta sig idag handlar inte minst om att tillfredsställa något vagt psykologiskt trygghetsbehov, skulle jag gissa, eller om rent romantiska föreställningar. Ibland om sådant som att man vill heta likadant i efternamn (ett tungt vägande skäl för mig). Men naturligtvis finns också den juridiska biten med i ekvationen: den automatiska arvrätten t ex. Omsorg om släktets fortlevnad torde dock vara ett tämligen ovanligt skäl för äktenskap idag.
Att jag tagit med vems efternamn som tagits i de fall där man gift sig handlar om att jag tycker det börjar bli dags att sätta ett rejält frågetecken vid den traditionella feministiska kritiken av äktenskapet som en patriarkal institution. Äktenskapet är vad man gör det till. Att vissa par väljer kvinnans efternamn istället för mannens behöver inte ha några praktiska konsekvenser i det enskilda fallet förstås - men jag gissar att detta kommer att bli allt vanligare och utgöra ett av flera tecken på mäns och kvinnors allt större jämställdhet framöver.
Eller också så kommer äktenskapet som institution helt enkelt så småningom självdö. I takt som det alltmer framstår som ett av flera livsval utan större praktisk betydelse är det möjligt att det i så småningom blir av nöden att göra precis som Maria Ferm och Jakop Dalunde skriver idag:

"Istället för att som Svensson exkludera alla icke-heterosexuella konstellationer från att ingå äktenskap, vill vi göra en ännu större inkludering än könsneutralitet.
Vi ser en könsneutral äktenskapsbalk som ett steg på vägen för införandet av en samlevnadsbalk.
Denna ska ersätta ­äktenskapsbalken och skilja det juridiska från det religiösa och roman­tiska. Det ceremoniella lämnas i kyrkan och möjligheten till ­juridiskt skydd för alla som väljer att leva tillsammans förstärks."

Frågan är när personer som Anders Svensson ska vakna upp och känna doften av kaffe.